Med Mikael Persbrandt i rollen som underrättelseofficeren Carl Hamilton skrivs nu ett nytt kapitel i Jan Guillous 1980-talshjältes historia.
Borta är vänsteraristokraten Hamilton och skumma ryska ubåtar, i stället har vi här en modern svensk Bourne som slåss mot terrorister och privata säkerhetsstyrkor. Att det har lagts krut på att uppdatera även det visuella är uppenbart. Trots att budgeten inte är i rekordstorlek ser allt dyrt och proffsigt ut och inte ens produktplaceringen är så där vansinnigt störande.
När Mikael Persbrandt tittar rakt in i kameran, i samma sekund som hans namn dyker upp i förtexternas laddade sekvenser, så känns det att han menar allvar och det självförtroendet är mycket övertygande.
Nya Hamilton är imponerande fullmatad med spänning och ambitiösa actionscener som utspelas såväl i centrala Stockholm som på Nordafrikanska landsbygden. Här finns ett gäng hårda snubbar och Gustaf Hammarsten, som spelar en naiv svensk vapentekniker som blir kidnappad i Somalia. På statsministerns (Pernilla August) order beger sig Hamilton ut på räddningsaktion. Några av filmens höjdpunkter utspelas i Libanon där Hamilton får hjälp av sin väninna i PLO, Mouna al Fathar (Saba Mubarak), när han i samma veva försöker ta hem en insyltad amerikan.
Om storyn egentligen är trovärdig kan jag inte avgöra. Underhållande är den hur som helst.
Men Hamilton brottas också med inre demoner. Han är en av staten sanktionerad mördare, ett liv som han har tröttnat på. Han börjar drömma om något annat, tillsammans med sin älskade Maria. Så blir det inte, på grund av en av filmhistoriens kanske mest onödiga olyckor. Och det är i det menat känsloladdade finliret, de lite stolpiga replikskiftena mellan pang-panget, som filmens brister blir synliga.
Även om Mikael Persbrandt är en skicklig karaktärsskådespelare så är han så välanvänd vid det här laget att man nästan blivit mätt på hans Gunvald Larsson-aktiga uttryck och spelteknik. Men den omtalade superkroppen klär honom och Hamilton, vilket i sammanhanget nog är det viktigaste.