"Lyckan, kärleken och meningen med livet" svämmar över av floskler

Något händer när man får barn. Man slutar att frågar sig när livet ska börja, man inväntar liksom inte längre det storslagna, framgångarna, kärleken. Vardagen är så omtumlande och det liv som är beroende av att man fixar allt, från de stora till de små detaljerna, ger inget utrymme för självömkan. Nuets intensitet tar över och tro det eller ej, det räcker långt så.
Liz Gilbert (Julia Roberts) i filmen "Lyckan, kärleken och meningen med livet" har inga barn. Hon har förvisso en framgångsrik karriär som författare, ett hem, en man, en familj och goda och förstående vänner. Men givetvis räcker det inte till. Hon är inte hel. Det saknas något. Så hon bryter upp, lämnar allt, kastar sig i armarna på den unge David (James Franco). Han är snygg och lagom konstnärligt svår. Men inte heller han gör henne ... hel. Så hon lägger sig på golvet och grinar (Julia Roberts inleder här en lång kavalkad av scener där hennes ögon
tåras och läppar darrar.)
Så Liz Gilbert bestämmer sig för att dra från landet. Ett år ute i världen. Först Italien, sedan Indien och till sist Bali för att njuta av livet, lära sig meditera och förstå andra kulturer och finna kärleken. Men vågar hon bli kär igen?
"Lyckan, kärleken" fullkomligt svämmar över av pseudointellektuella och pseudofilosofiska floskler som lika gärna kunde ha varit tryckta längst ned i en fickkalender. Hade huvudpersonen Liz Gilbert gått igenom ett verkligt trauma hade hennes självömkan varit mer acceptabel. Efter en skilsmässa och ett tårfyllt farväl från en toyboy blir den bara irriterande. Man vill bara skrika: Sluta gnäll!