Genomarbetad men övertydlig skräck

"Din hand skall nå alla dina fiender; din högra hand skall träffa dem som hata dig." Psaltaren, 21 psalmen. När manusförfattaren och regissören Fredrik Hill långfilmsdebuterar med skräckfilmen "Psalm 21" väljer han att slå på stora trumman. Det är bibelcitat, högtravande dialog, läskiga norrländska skogar och spöklika karaktärer.
Det finns inom skräckgenren två skolor. Den mer renodlat psykologiska och den blodigt övernaturliga. Hill väljer att blanda de båda friskt. På gott och ont.

Prästen Henrik Hornéus (Jonas Malmsjö) får bud om att hans far avlidit under mystiska omständigheter i sin norrländska hembygd. Henrik, plågad av skrämmande mardrömmar om sin döda mor, återvänder hem för att ta reda på vad som orsakat faderns hastiga bortgång. Väl där i de grå skogarna dras snaran åt. Någonting allvarligt har hänt i den lilla byn Borgvattnet och någon måste stå till svars.
Fredrik Hill lyckas bra som regissör och gör ett intressant ställningstagande mot alla former av religiöst hyckleri. Filmen är genomarbetad, med oklanderliga tagningar (stort plus till fotograf Andrés Rignell) och en estetisk fingertoppskänsla. Minus blir det dock för det överdrivna sminket som med läskiga masker och droppande blod ska bidra till "skräckkänslan". Det gör den inte. Den bitvis extremt nervkittlande filmen behöver inte alla specialeffekter, det blir bara övertydligt.

Skådespelarinsatserna är rakt igenom bra, förutom Jonas Malmsjö som spelar över bortom allt förstånd. När han ligger på golvet dreglande och skrikande går det inte att hålla sig för skratt. Per Ragnar, som har en liten roll som Henriks far, visar med all önskvärd tydlighet hur man med raka motsatsen, ett nedtonat kroppsspråk och tonläge, kan göra storverk som skådespelare.