Cheyenne är en före detta rockstjärna, som nu tillsammans med hustrun Jane lever ett förmöget men trist liv på Irland. Han är tillbakadragen och introvert, vilket inte minst hänger samman med minnet av att några tonåringar en gång begick självmord sedan de tagit några rader i en av hans låtar på blodigt allvar.
Cheyenne har inte haft någon kontakt med sin far på flera decennier. Men när han får veta att pappan är döende, reser Cheyenne till New York för att förhoppningsvis få vara med fadern under hans sista timmar.
Han kommer för sent, men resan till New York gör att han får veta hur fadern förödmjukades och plågades av en nazist i koncentrationslägret Auschwitz. Cheyenne får också veta att SS-officeren Aloise Müller numera lever i USA, under nytt namn. Så han bestämmer sig för att leta upp honom och hämnas.
Nu tror ni att detta blir en actionfilm om blodig hämnd. Det är det inte.
Italienske regissören Paolo Sorrentino ("Il divo") har i stället gjort en roadmovie av klassiskt snitt, men med den extra krydda som det innebär att han är en främling i USA och ser på landet på ett annat sätt än vad en amerikansk regissör skulle göra.
Tillsammans med sin ypperlige filmfotograf Luca Bigazzi skildrar han det amerikanska landskapet med en nyfikenhet som gör det nytt och spännande, och han hittar ofta små detaljer som ytligt sett inte hör till berättelsen men som också det ger en extra krydda.
Men först och främst är detta Sean Penns film. Vid första anblicken av honom studsar man till, med det svarta, långa, burriga håret och den uttråkade minen börjar man fundera över vilken verklig rockstjärnas utseende han vill imitera. Men efter hand vinner han alltmer vår sympati, och vi följer med stegrat intresse hans resa genom det amerikanska landskapet, på väg mot ett möte med sin fars förflutna.
"This must be the place" är den där sortens film som kryper under skinnet på dig och som det är svårt att släppa. Många européer har gått bort sig när de första gången skulle göra film i USA - Sorrentino hittade omedelbart rätt.