Filmer med fenomenala inledningar är ju lätta att falla för och skulle det enbart hänga på första halvan skulle "Drive" få toppbetyg. Här får vi se vår hjälte, Driver, göra det han gör bäst - extraknäcka som fiffig och snabb flyktbilschaufför. Han är cool, han kör som en gud och hjälper sina tillfälliga rånarkollegor att undkomma polisen till synes utan besvär alls.
Nicolas Winding Refns känsla för stil får det att kittla till precis där man har den där svagheten för allehanda ridderliga rånare. Kameran älskar Ryan Gosling och hans glansiga baseballjacka, det är ju något alldeles särskilt med stora, tysta män med ett stort, förmodar man, hjärta under det tuffa skalet.
Och när det hjärtat börjar bulta för grannen Irene, spelad av alltid pålitliga Carey Mulligan, föds en spröd kärlek av fin och tyst sort.
Men Driver har mörker i själen och frågan är om han egentligen inte gillar de kriminella elementen i sitt liv lite för mycket. När Irenes man kommer ut ur fängelset och råkar i trubbel beslutar sig Driver för att hjälpa honom med en sista stöt. Allt för Irenes skull. Men det till synes enkla jobbet går snett och utlöser en blodig våldsspiral där alla blir offer.
Och här någonstans blir filmen tyvärr så full av sega klichéer som aldrig utvecklas att inledningens fräschör snabbt bleknar. Historien om en smågangster som tar sig vatten över huvudet och kastas in i ett mardrömsscenario med tillvarons sjaskiga meningslöshet som klangbotten har gjorts många gånger förr.
Inte minst av Winding Refn själv, i mitten av 1990-talet vitaliserade han den danska filmscenen med "Pusher", där Kim Bodnia fick känna på hur snaran sakta drogs åt.
Sedan dess har Winding Refn gjort film om många tysta, våldsamma män, på psykopatins gräns. Och även om "Drive" är en visuell njutning och Ryan Gosling helt uppenbart nästa stora stjärna, så lyckas aldrig "Drive" ta sig bortom den snygga 1980-talsinspirerade ytan.