På ytan liknar "Tysta leken" till en början ett slags mysteriespel. Tre kvinnor kommer till en stor västgötsk gård. De känner inte varandra och förstår inte varför de alla tre fått ärva den gamla dam som bott där. Det fattar inte den avlidna damens hjälpreda heller, han är uppenbart irriterad över de nyanländas närvaro. Allas olika personligheter kraschar, den medelålders stela stör sig på den unga lössläppta och den till synes så varma äldre har en dold agenda.
Men Görel Cronas debutfilm är ingen lättsam historia, ingen "Änglagård"-kopia där olika mer eller mindre skruvade karaktärer möts och gör upp innan en mysigt final i motljus.
I stället handlar detta om förträngda minnen, ångest och livsavgörande trauman. Det är precis lika tungt som det låter.
Det stora huset blir en liknelse för kvinnornas eget inre, till slut är det Maria Lundqvists karaktär som efter allt tassande på tå in och ut i de prydliga rummen helt sonika tar en kofot och bryter sig in i ett förseglat inre källarrum.
Görel Crona lyckas verkligen med stämningen av genuint obehag. Stundtals. Hon har också skapat en historia utifrån ett stort patos, det märks, som är engagerande. Men här finns också brister och i slutändan tar de överhanden. Väl schablonartat skådespel tar udden av dramatiken. Och det är lite för många personer inblandade. Birollerna, varav en spelas av Per Oscarsson i sin sista roll, är väl snöpta och vissa handlingar och motiv förblir obesvarade på ett otillfredsställande sätt in i det sista.
Ändå hoppas jag att Görel Crona fortsätter att göra film och får chansen att hitta sin egen röst som regissör.