När det plötsligt börjar skjutas skarpa skott under dansen på Nobelfesten blir mardrömmen ett faktum. På det nedblodade dansgolvet blir Annika Bengtzon, kriminalreporter på "Kvällspressen", vittne till mord. Polisen belägger henne med yppandeförbud, vilket innebär att hon inte får skriva om fallet. När resten av redaktionen tänder på alla cylindrar och springer åt samma håll börjar den till nöjesredaktionen förvisade Annika på egen hand nysta i fallet.
Hon hittar spår till Nobelkommittén och snart har hon fullt upp med galna vetenskapsmän.
Går det egentligen att tänka sig en bättre inledning på en krimhistoria än ett dubbelmord på Nobelfesten? Knappast, den analysen behöver man inte vara marknadsförare av den framgångsrika "swedish crime"-genren för att inse. De mycket läckra inledande bilderna på ett Stockholm i snö, Stadshuset i tjusig relief mot den mörka decembernatten och en antydan av kunglig glans är läcker Sverige-erotica, perfekt förförisk för utländska filmköpare.
Lika mycket kraft har tyvärr inte lagts på resten av filmen. Annika Bengtzons arbetsplats är inte skildrad med vidare fingertoppskänsla. Tro mig, en lipglossfixerad nöjeschef som febrar om en story med "unga älskare" och ger sin reporter fria händer i två veckor är så överdriven att den mystiska lönnmördaren som dyker upp i tid och otid känns som ett under av äkthet.
Framförallt i sista akten pyser storyn ihop och bjuder på en upplösning som känns mer standard-Beck än storfilmsambition.
Men tack och lov är hjälten inte en trött polis. Malin Crépin gör en mycket trovärdig Annika Bengtzon. Ovanligt nog i den här genren så lyckas hon undvika falska tonfall och överspel, utan att för den skull missa att Annika har en allt annat än slätstruken personlighet. Precis som i Liza Marklunds romaner är hon otrevlig, stingslig, slits mellan sitt älskade jobb och familjen och drar sig inte för att mordhota en av sonens jämnåriga plågoandar på fritids.
Malin Crépin är helt klart filmens största behållning.