BETYG ++
Precis som i Hollywood lider Sverige av stor brist på originalmanus till långfilmer just nu. Både deckare, serietidningar, äldre filmer och ungdomsromaner går upp i nya former på biograferna titt som tätt. Med varierande kvalitet. Peter Pohls bok "Jag saknar dig, jag saknar dig!" bygger på Kinna Gieths egna erfarenheter av att förlora en tvillingsyster. Det är upplagt för succé i filmformat i regi av Anders Grönros som tidigare omvandlat Maria Gripes "Agnes Cecilia" och "Glasblåsarens barn" till uppskattade filmer.
Men "Jag saknar dig" lider av att vara en omdaning av ett litterärt verk. Styrkan ligger främst inte i filmen, utan i boken. Visst är det känslofyllt och oerhört starkt i många scener, men det följde till stora delar med Pohls bok redan som den var. Vi möter de 14-åriga tvillingarna Tina och Cilla. Redan i första scenen får vi veta att Cilla inte kommer att överleva sin 15:e födelsedag. Resan till den dödsbringande olyckan är en lek med att publiken vet, men också en ganska outhärdlig väntan på att filmen ska börja. Som en 40 minuter lång prolog.
De unga Kiruna-tvillingarna Hanna och Erica Midfjäll spelar Tina och Cilla fantastiskt bra när det gäller vissa känsloyttringar (sorg, förtvivlan och ett gryende hopp), men stunderna däremellan är det överspelat och stundtals en manustravesti på vad det är att vara 14-årig tjej. Producenterna och finansiärerna jämför mer än gärna med Lukas Moodysons "Fucking Åmål", men det är en missvisande jämförelse. När "Fucking Åmål" var en katalysator på sin tid och av en generation av unga och slog ur ett tydligt underdog-perspektiv så kom man undan med mycket. Men "Jag saknar dig" är en stor produktion med enorma förväntningar på sig, och då borde manuset vara bättre än vad det är. Fina Piteå-miljöer, känslosamt foto och stark musik av Kirunabandet Ailu Crash är däremot klara utropstecken.
Dialogen känns ofta högtravande och som hämtad från en boksida. När Ludde Nilssons karaktär berättar om den förkrossade föraren av bilen som körde ihjäl Cilla (spelad av Mikael Ersson som gör den bästa rollprestationen i filmen) så säger han: "Han väljer döden hellre". Vem pratar så? Styrkan ligger redan där, i det allmänmänskliga i sorgen och hur man går vidare efter att ha förlorat den person som stod en närmast. Av samma anledning känns flera av sidospåren i filmen förvirrande, de gör att "Jag saknar dig" närmar sig mer slätstrukna och fort bortglömda svenska ungdomsfilmer. Synd, för storyn är större än så.