Angeläget, tragiskt och starkt ämne

Adolf Hitler står vid Eiffeltornet. Svartvita bilder visar hur Führern kämpar för att se coolt oberörd ut under sin glänsande mösskärm trots att det kanske är hans största stund i livet. På ljudbandet sjunger Edith Piaf om Paris. Ett annat Paris.

En tid senare är det sommar 1942. Just kvarteren kring Eiffeltornet bevittnar en av Paris stora skändligheter; hopsamlingen av judar, på tyskarnas begäran men med ivrig och lydig fransk hjälp. 13 000 människor blir infösta i sporthallen Vélodrome d’hiver i väntan på att skeppas ut till dödslägren.
"La rafle", som aktionen kallats, stod enligt Wikipedia för en fjärdedel av de judar som skickades till Auschwitz från Frankrike under 1942. Av dem alla överlevde 811.
"I gryningens timmar" vill vara en fransk "Schindler’s list" och kommer en bit på vägen. Filmen dras med en något för redovisande ton, en brist på fördjupning och en glimtvis såpaaktig dialog - men ämnet är så angeläget, så tragiskt, så starkt att det är omöjligt att se filmen utan tårar av sorg och ilska.

Framför allt är "I gryningens timmar" en anklagelseakt mot de vanliga fransmännen, de som fyllde upp polisuniformerna, stack fötterna i stövlarna, grep batongerna och gevären och mer än gärna sprang tyskarnas ärenden med judiskt blod på händerna. Det går naturligtvis inte att se "I gryningens timmar" utan att tänka på romer.