Det måste vara ganska härligt att vara Adam Sandler. Det är bara att gå upp på morgonen, ta på en jättestor t-shirt och "jobba" lite framför kameran och helt ogenerat köra på med gamla pruttskämt, snubbel och brak utan minsta tajmning eller finess. Och tänk vad skönt att vara så omringad av ja-sägare att man till och med tillåts att dra fram den gamla gimmicken "man-som-klär-ut-sig-till-kvinna-för-humoristiska-poäng" och baxa den ruttna idén ända fram till färdig film som släpps globalt.
Han spelar här tvillingparet Jack och Jill, som har en ungefär lika spänd relation till varandra som jag har till den här filmen. Men det är bara att applådera Sandler. Att han har slutat bry sig visade han redan i "Min låtsasfru" och "Grown-ups" och det verkar ju rulla på bra ändå.
Däremot måste det vara rejält trist att vara Al Pacino nu för tiden. Tänk att det går så fruktansvärt dåligt att karln känner sig tvingad att spela en skruvad version av sig själv, som i sitt vansinne blir tänd på en kvinnlig version av Adam Sandler.
Hans rollfigur "Al Pacino" blir i filmen mer eller mindre lurad att medverka i en reklamfilm för ett munkföretag (tänker inte namnge dem, de är tillräckligt produktplacerade som det är) genom att Jack utnyttjar "Pacinos" sugenhet på tvillingsyrran Jill.
När reklamfilmen efter mycket om och men blir av tittar "Al Pacino" på resultatet med förfäran. Det är som att det plötsligt går upp för honom att han har sålt sig till djävulen där han "rappar" fram bland munkarna. Det är en riktigt tragisk stund, när en av Hollywoods bästa slutgiltigt förlorar kampen mot råkommersiellt fördummande trams. "Al Pacino" blir bestört och kräver att reklamfilmen förstörs.
Jag önskar att den riktige Al Pacino hade krävt detsamma med den här filmen.