Samtiden viktigast för Arlo Guthrie

Den utsålda spelningen på Krokodil blir sista stopp på turnén.

Du ville ha ett "skandinaviskt vinteräventyr". Har du fått det?
- Oh yes (gapskratt). Det har varit en trevlig tid med många nya ställen som jag inte har varit på tidigare. Det är min semester från en turné jag gör i staterna med min son och sonson. Vanligtvis turnerar jag med band i en bekväm buss. Det här är bilar, plan, tåg och galna turer genom bergen. Det är underbart!

Det blir en hel del historieberättande på dina konserter.
- Det stämmer. Det har alltid varit min grej. Jag staplar inte låtar på varandra. Jag gillar att skapa en kväll som binds ihop av berättelser och annat.

Inte legend hemma
Guthrie själv har haft ett långt artistliv och delat scen med de största. Hans far var legendariske folksångaren Woody Guthrie (1912-1967), mannen som bland annat haft stor betydelse för Bob Dylan och vars arkiverade material snart får ett eget museum i Tulsa, Oklahoma.

Att ha haft en så legendarisk far, är det en välsignelse eller en förbannelse?
- För mig är det en välsignelse. Han var ju inte en legend hemma (skratt), du vet. Han var bara legend för andra. Det stör inte mig. När någon i familjen är känd påverkar det andra, men inte en själv så mycket.

Har du inte mött jämförelser, att folk sagt vad du borde göra och inte?
- Det händer säkert hela tiden, att folk säger att "du borde tänka så, för det gjorde din far", men jag ägnar ingen uppmärksamhet åt det.

Minns Woodstock - lite
Woody Guthrie hann precis höra testpressningen av sonens debutskiva innan han dog. Ett familjeskämt är att den tog kål på honom, men Arlo Guthrie berättar om den verkliga responsen.

- Han bara skrattade när han hörde den. Ett bra skratt. Det hoppas jag.

I 18 års-åldern kom Arlo Guthrie till ett vägskäl. Egentligen såg han musiken som fritidssysselsättning, började plugga till jägmästare, men kom av sig och åkte ut och spelade i stället. En ung Arlo Guthrie kan ses på scenen i filmen om Woodstock-festivalen 1969.

Hur var Woodstock?
- Alla frågar mig det. Mitt svar är: jag minns att jag kom dit.

Och sedan?
- Det var allt. Jag kom dit. När jag såg filmen började vissa saker komma tillbaka. Tyvärr har mina barn sett den också (skratt). De låter mig inte glömma det.

- Woodstock var en grej man får vara med om en gång i livet. Att spela inför en miljon människor, det händer inte varje dag. Det var en av höjdpunkterna i mitt liv. Men det gäller även antikrigsdemonstrationen i Washington 1969 eller vara del av medborgarrättsrörelsen ... Alla de där grejerna var "once in a lifetime"-händelser.

Är du en politisk artist i dag?
- Ja, på grund av de tider vi lever i. Om de inte vore så galna skulle jag nöja mig med att sjunga de gamla låtarna, som i och för sig var politiska på sin tid. Jag gillar låtar om riktiga saker, om det som pågår - berätteler om hur det är att vara människa är inte det lättaste. Musiken är olika och kulturen likaså, men människor är människor vart man än åker. Ibland är musiken ett sätt att göra livet mer komplett.

Crosby Guthrie & Nash
Occupy Wall street-rörelsen har inspirerat till nya texter till några äldre låtar.

- Jag har gjort en skiva med David Crosby och Graham Nash och några till. Den ska samla pengar till rörelsen. Den kommer ut ganska snart. Jag stöttar dem. Jag har deltagit och jag älskar det man gör. Det är jättebra.

Är det sant att du har kallat dig republikan "för att det redan finns så många goda demokrater"?
- Ja, mest för att det är viktigt att ha åtminstone två partier. Republikanerna höll på att självförintas.

Arlo Guthrie ifrågasätter en hel del av den amerikanska politiken.

- Vi spenderar miljardtals dollar i andra länder där vi har trupper som nog inte är önskvärda. Samtidigt stänger man ner skolor och våra vägar och broar rasar ihop. Jag förstår det inte. Ännu mer än Obama tror jag att det finns folk som vill förändra vad USA gör i världen. Jag är på deras sida.

På tal om förändring köpte han en gammal kyrka i Massachusettsför 21 år sedan. Den förvandlades till "The Guthrie center".

- Det var kyrkan jag skrev "Alice’s restaurant" i, där vi gjorde filmen (med samma namn, 1969) och där jag tillbringade tid som barn.

Ni gjorde något speciellt av den?
- Well, yeah. Min vän Pete
Seeger sa en gång till mig att vilken regering och vilket multinationellt som helst kan stoppa organisationers goda handlingar, men ingen kan hindra miljontals människor från att göra små saker. Vi skapade ännu en liten sak som vi tror kan hjälpa. Du vet, vi ger folk mat, vi tar hand om dem och vi gör små konserter.

- Det är mer som en bygdegård. Vi gör bra grejer och är samtidigt för små för att regeringen ska bry sig (skratt), visst är det bra? När det finns folk i alla små städer som gör sådant här blir detta det som förändrar världen. Det är inte så stort i sig, men själva idén är stor.