Övningskörning är något av ett äventyr. Istället för att bara kunna luta sig tillbaka i sätet och vänta på att någon annan ska ta en dit man ska, måste man helt plötsligt klara det själv.
Hastigheter som tidigare kändes plågsamt långsamma känns plötsligt som att susa fram på en motorväg när hjärnan plötsligt måste hålla koll på precis allting runt omkring. Visserligen blir det snabbt lättare och lättare, men just nu blir jag lika trött av att köra som av en hel dag med prov i skolan.
Jag babblar hysteriskt när jag kör. Jag säger allt jag tänker på och allt jag ser för att försöka hålla reda på tankarna som lätt sticker iväg åt något helt annat håll än de borde. Men hittills har jag varken varit nära att köra över någon vid ett övergångsställe eller fått motorstopp mitt i en korsning (som tur är). Bara råkat stanna på fel ställen och nästan sladdat av Älvsbyvägen när jag glömde växla ner. Varje litet missöde resulterar i ett hysteriskt, nervöst skratt från mig och en upprörd mamma.
Trots att jag förstås pluggar in teorin parallellt, kan det ändå hända att det dyker upp någon konstig skylt och att mina frågor om vad jag egentligen ska göra där framme bara bemöts av ett ”jag vet faktiskt inte”. Och när debatten om huruvida den där skylten kan tänkas betyda varning för fyrvägskorsning eller något helt annat pågår lite för länge, så länge att jag visst redan hunnit köra förbi, dyker det där nervösa skrattet alltid upp igen.
Jag är hur som helst väldigt tacksam mot alla som faktiskt visar hänsyn när de ser Övningskörnings-skylten, men det finns rätt många som borde skärpa sig. Rejält. Som inte borde lägga sig jättenära bakom för att försöka få en att köra snabbare, strunta i att blinka i rondeller och tränga sig före så fort de ser skylten. Det är nog stressande bara att få koll på det man själv håller på med, utan att behöva bli stressad av idioter i trafiken.
Körkortet är frihet och vuxenkänsla och jag längtar. Även om jag tror att vi vare sig vi vill det eller inte är på väg mot ett samhälle med allt mindre bilkörning, så är det fortfarande en nödvändighet här uppe. Och det är en fantastisk frihetskänsla att själv ha kontroll över en bil och kunna susa fram på en motorväg. Det största problemet för mig är dock, att när jag väl har kommit upp i hastighet på motorvägen inte drabbas av panik över att jag måste svänga av vägen på något sätt också. Och alltså inte råka fortsätta till Haparanda av bara farten.