Det är inte bara att bilden och ljudet är så mycket bättre än hemma, det är allt omkring också. Uppladdningen innan, att njuta av filmmusiken, att skratta åt hur fula 3D-glasögonen är, att äta löjligt dyr lyxchoklad som jag av tradition bara köper till biobesök och framför allt att njuta av själva känslan att titta in i en annan värld en stund.
För i biosalongen känns allting mer på riktigt än hemma i soffan.
Något annat jag älskar med de biobesök som lockar redan etablerade fans (till exempel Sagan om Ringen och diverse superhjältefilmer) är gemenskapen som kan uppstå i en biosalong.
Av praktiska skäl har jag aldrig kunnat gå på en smygpremiär (jag behöver tyvärr mer än två timmars sömn på tisdagskvällar för att inte somna i skolan). Men det behöver inte vara en premiär – det räcker med en visning en vanlig fredagkväll.
Känslan som uppstår när ett hundratals fans samlas och delar en upplevelse utan att direkt prata med varandra. Inför en stor film som The Hobbit finns en exalterad känsla i luften och under filmens gång kan man höra kvävda småskratt, flämtningar och viskningar runt omkring sig.
Vissa stör sig på det men jag tycker det är underbart. Och jag måste erkänna att även jag är en person som inte kan hålla mig helt tyst och stilla i två timmar.
Dessutom blir jag alltid löjligt uppspelt av att se filmer som jag längtat efter länge. Och efter att ha suttit och låtit mig dras med i filmens känslomässiga berg-och-dal-banor sitter jag alltid kvar och ser eftertexterna för att varva ner lite.
För till och med eftertexterna är helt underbara när de visas på en bioduk.