Jag har sett hur värdelösa olika skolor och samhället i stort är på att hantera mobbning och det gör mig arg som tusan. Det är ett problem som finns överallt och som alla på något sätt har eller kommer bli inblandade i.
Men var drar man gränserna egentligen? När går en irriterad kommentar över till skitsnack? När är man passiv åskådare och när är man den ”egentliga” mobbaren? Vem är ansvarig vid mobbning, egentligen?
Och varför börjar någon mobba? Om och om igen kommer jag i mina tankar tillbaka till att det stora problemet inte uppstått för att vissa personer helt enkelt ”är” mobbare, utan på grund av samhället i stort. Vi uppfostrar tjejer att tävla mot och hata varandra, och killar att hata tjejer. Normerna som man ska passa in i är otroligt snäva och i kombination med att de allra flesta känner sig väldigt osäkra på sig själva leder det självklart till problem. Vissa människor riktar då osäkerheten inåt mot sig själva, och vissa riktar den utåt.
Men hur ska man bemöta mobbing egentligen? I vissa situationer går det bara inte att ställa sig upp och säga ifrån. Men i många andra tror jag att det kan räcka med ett enda litet ”hej” för att få någons dag att bli mycket bättre, även om modet eller möjligheterna inte räcker till för att göra något mer.
Blir man utsatt är det inte alltid själva mobbaren som får en att må som sämst, det kan vara alla som blundar, vägrar bry sig och bara hoppas att det inte ska hända dem. Får den som mobbar inget stöd från andra blir hen maktlös och kan inte fortsätta, kanske kan hen då själv få hjälp att må bättre.
Vi kan inte alltid lita på att någon annan kommer ta tag i problemet, utan vi måste försöka ta saken i egna händer – vi har alla ett ansvar för att minska mobbning och kränkningar.