I ärlighetens namn gör det mig inte särskilt förtvivlad. Dassbesöken skulle rent krasst kunna beskådas som en slags livslång konsumentundersökning av olika toaletter, och mina 6,67 år i sängliggande position är trots allt en tämligen livsbejakande investering.
Någonting som däremot, med risk för att låta gammal, kan generera obehagsrysningar med resulterande skalphårsstånd är den tid som jag på senare år vigt åt umgänge med en visserligen strålande men ändock platt struktur – telefonen.
Det var egentligen först under en rast på gymnasiet som jag, bokstavligt talat, kallduschades med insikten om den svepkänsliga prylens makt över mig. För er som någon gång känt suget efter att släppa telefonen i toaletten: låt bli. Den simmar inte, och den kan inte räddas ens med matsalsris eller fem timmars ugnsbakning på medelvärme. Den dör, och därefter står du telefonlös och eländigt ensam i flera veckor medan kompisarna spelar flappy bird utan större intresse av socialt umgänge med dig.
Mobiltelefonernas eskalerande utbredning blir påtaglig i en stad med fungerande kollektivtrafik. Under tre minuters väntan på nästa buss är det möjligt att klämma in facebookchatt med fem kompisar, sms till en sjätte och, i effektivitetsdigra stunder, ett samtal till valfri stackare som glömt att kalibrera in ljudlösfunktionen.
Det är först när telefonen suckar batteridödens sista andetag som den oerhörda tystnaden blir påtaglig. Busskuren är fylld av vindflyende människor, men inte ett ord yttras. Inte ett enda ord. Ibland förefaller flappy bird-koncentrationen så tät i bussholken att jag får känslan av att en sjubent dromedar med mjukglassfylld hatt och randiga strumpor skulle kunna traska obemärkt förbi.
En tredjedel av våra liv ägnas med andra ord åt sömn, och i dödsögonblicket står ett halvårs toalettstudier inskrivna i CV:t. Hur mycket tid vi ägnar åt att trycka fingret på en skärm och konstatera facebooks ofta totala frånvaro av mening och intelligens finns det ännu inga säkra siffror på. Kanske är det bäst så.
Egentligen finns det nog bara en sak som vi säkert kan veta; En dag ska vi alla dö.
Men å andra sidan; alla andra dagar ska vi faktiskt inte dö, och vad vi väljer att göra under de dagarna är helt upp till oss.