Det krävs inte många minuter med valfri äldre människa för att förstå att ”ungdomstiden” är synonym med ”identitetskris”. Frågan om vem en är tycks ha jagat de allra flesta under ungdomsåren. Så; vem gör det mig till - det faktum att jag tillhör kategorin ungdomar?
Inom loppet av tre minuter har jag, genom att googla orden ”dagens ungdom”, skapat en flerkällsbaserad självbild. Att döma av de först sidornas sökresultat kan jag sammanfattas som en arbetslös, bortskämd, lat, deprimerad, stressad, korkad och respektlös snoozare. Den vanligaste frågeställningen rör vari ungdomarnas fel bottnar.
Det finns inget entydigt svar, men det florerar en rätt ansenlig mängd teorier. Författaren och psykiatern David Eberhard härleder arbetslösheten till att ungdomar är fullt upptagna av självförverkligande, och Socialdemokraterna släppte tidigare under hösten en alarmsignal med tydligt budskap; framtiden byggs inte av snoozare.
Samtidigt är det ett fortfarande vedertaget begrepp att ”ungdomarna är framtiden”. Rent krasst är dessa två synsätt milt sagt motsägelsefulla, om än intressanta ur ett evolutionärt perspektiv.
Utveckling har så länge jag kan minnas pekats ut som någonting positivt och eftersträvansvärt - miljökatastrofrisker och genmodifierade potatisar till trots. Frågan är dock om inte utveckling är lite som ett hopknycklat papper. Till en början är utvecklingen av pappret en positiv process; när vi vecklar upp arket får vi en något större yta att beundra, men när pappret har vecklats ut för många gånger gör ytstorleken att vinden blir ett potentiellt dödshot, och då har utvecklingen i stället blivit någonting negativt.
Det finns med andra ord bara en lösning på problemet. För att undvika negativ utveckling bör alla ungdomar vikas dubbelt. Tekniskt sätt skulle denna inveckling av den utvecklade ungdomen kunna betraktas som en halvering av både arbetslöshet och respektlöshet. Det är förmodligen dessutom en väldigt effektiv strategi för minskning av snoozandet – jag har svårt att föreställa mig hur någon skulle kunna finna det ens det minsta lockande att snooza vidare i en sovställning som motsvarar en dubbelvikt ostfralla.