Att SL tillåter Sverigedemokraterna att köpa reklamplats i tunnelbanan för att sprida fördomar mot tiggare är för jävla lågt. I det offentliga rummet ska jag som resenär inte behöva mötas av tarvliga utspel som slår mot människor som redan ligger.
Det är ingen demokratisk rättighet och företaget som säljer reklamplats är i sin fulla rätt att tacka nej till hatpengar. Men icke så, pengar luktar inte för den själlösa.
Så om skyltarna vandaliseras kommer jag inte att gråta mig till sömns.
Fast den antirasistiska kampanjen i förra veckan var fyndigare än ren förstörelse. Resenärerna möttes av budskap som "Tänk på avståndet mellan fakta och fördom" och "Se upp för rasismen – dörrarna stängs".
Däremot är angrepp mot Jimmie Åkessons torgtal ett tveeggat svärd. Hur illa jag än tycker om den politik han står för så har han rätt att få framföra sina unkna åsikter. Det är demokrati.
Att demonstrativt vända honom ryggen är en helt annan sak.
För annars måste vi väl acceptera att mörkerkrafter på samma sätt stör när Jonas Sjöstedt talar.
Det här skrevs i förra veckan så jag har ingen aning om hur måndagens möte mellan Åkesson och Piteborna avlöpte eftersom jag befinner mig i annat land.
Ja, jag är hemma igen i dag och på söndag ska jag rösta i EU-valet. Det tycker jag att alla ska göra. Inte minst för att i största möjliga mån hålla Sverigedemokraterna kort. Ju fler demokrativänner som röstar desto större chans att högerextrema rasistpartier inte får genomslag i EU-parlamentet.
Förpassa det bruna dit där det hör hemma. I kloakerna!
Den som för övrigt tror att Bryssel och EU är avlägset och ointressant bör tänka om. Merparten av de beslut som fattas på kommunnivå är mer eller mindre påverkade av EU-lagstiftning. Det lär inte bli mindre framöver. Så självfallet har det betydelse om besluten ser till flertalets bästa på bekostnad av fåtalets och de multinationella bolagens intressen.
En annan sak, det finns mycket orättvisor i världen som är viktigare och så finns det fotboll. Ibland undrar jag om det också finns gudar, illvilliga, ja, i vart fall kan de inte gilla Liverpool.
Klubben hade efter många år i tårarnas dal och suckarnas gång chans att vinna den engelska ligan. Hemmamöte mot ett extremt defensivt Chelsea, en svår match, men okej för 0–0.
Då halkar Steven Gerrard, Liverpools store son och hjälte, och Chelsea kan enkelt slå in spiken i kistan.
Varför just Gerrard? Vem ville honom så illa?
Nå väl, ny chans mot Crystal Palace som inte hade ett skit, mer än äran, att spela för. Målen rullade in och en bit in i andra halvlek ledde Liverpool med 3-0 och satsade på fler mål. Optimismen var stor hos både spelare och fans, invaggade som de var i falsk trygghet. Om det var gudarnas spratt, så var det utstuderat och infernaliskt. Ge Liverpool hopp, låt dom få glädjas, sedan slår vi till. På några minuter hände det som knappt kan hända, 3–0 blev 3–3. Ridå! Ligan förlorad.
Det måste ha varit Oden. Fast jag hade ingen aning om att den jäveln håller på City.
Det enda som tröstar mig är att jag inte håller på Liverpool, men Kenny på jobbet har inte hämtat sig än.