Jag gillar Baloo. Det är en skön snubbe som kan det där med att leva livet. Inga ledsamheter när Baloo (Roffe Bengtsson) obekymrat sjunger "Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser ...".
Jag kan känna igen mig i den där obekymrade ta-dagen-som-det-kommer-mentaliteten. Lite "Hey, everybody, let's have some fun / You only live but once / And when you're dead you're done" som det heter i den gamla dängan "Let the good times roll".
Fast ibland är jag nog lite som curlingpappan Bagheera som ängslas och surar buttert när den oförbätterlige Baloo rycker honom i svansen med uppmaningen "kom igen, katten, det svänger ju" .
Ja, det gör ju det. Svänger!
Någon kanske antyder här att jag har vissa drag av Kalle Anka också. Inte den numera slätstrukna och fjäderplockade utan the real one, den koleriska och arga ankan.
Kanske det, kanske det. Blandningar är bra, så visst, här kommer Kalle Baloo.
Jag läser att forskare vid Uppsala universitet har kommit fram till att trista tv-program ökar risken för fetma. Vi tröstäter när vi ligger och tittar på hjärndöd tv och med tanke på hur utbudet allt som oftast ser ut så är det inte konstigt att svenska folket blir fetare och fetare.
Ta bara alla tråkigt konstruerade tävlingar. Det tävlas i allt från matlagning till bantning och där emellan ryms den totala kulturskymningen. Värst blir det när landets b-kändisar ska leka och tramsa i fullkomligt ovärdiga sammanhang och i och med sin medverkan sänker statusen från b till c.
Ingen stolthet eller självbevarelsedrift där inte.
Så vi dippar ännu mer chips och blir fetare och fetare tills vi dör av tristess framför dumburken.
Ja ja, jag vet, det går att zappa, men jag gillar verkligen matlagningsprogram bara jag slipper idiotiska tävlingsmoment och kändisar.
Nå, det går, som sagt, att zappa bort skitnödiga tv-program, men i det verkliga livet är det inte lika enkelt att spola.
Ta lite större fester som exempel. Det minglas och hejas, det äts och dricks och kanske håller det inhyrda bandet klassen, men sedan uppenbarar sig lekledaren från helvetet.
En domptör som har tänkt ut käcka lekar som får en att gnissla tänder så att amalgamet lossnar. Det tjoas och tjimmas, men det ska vara tyst i klassen och gud nåde den som inte lyder den hysteriska lekledarens minsta vink.
Så där sitter man som dresserade sälar som väntar på en strömming. Man vill ju inte bli kallad tråkig, trots att nivån är obetydligt högre än vid lekstunden på dagis. Och vad man egentligen skulle vilja göra med lekledaren från helvetet lämpar sig inte för tryck.
Vem bryr sig om pest, torka, gräshoppor och annat elände som det där ökenfolkets gud skickade på de stackars egyptierna. Om det varit lite klass på den där Jahve så skulle han ha lanserat reklam-tv som nonstop visade en skrikig programledare och ett halvdussin b-kändisar som tävlar om att göra bäst pulvermos.
Och om inte det hade hjälpt så kunde väl lekledaren från helvetet skickas dit.
Ja, fy farao (hm), gissningsvis skulle Moses få sällskap av lekledaren på sin långa ökenvandring.