Jag sitter i min bästa väns rum och lyssnar på henne när hon övar på sin fiolläxa, hon suckar och säger att hon önskar sig bort. Jag kan inte annat än att hålla med. Själv sitter jag med datorn och skriver på alla inlämningar som jag har skjutit upp till sista minuten. Allt i rummet känns kaos, till och med luften är ett kaos av hårfärgslukt och svett. Vi önskar oss bort tillsammans, någonstans där allt är bättre och vi suckar en gemensam suck då vi tänker på hur våra liv kommer se ut de närmsta tre åren.
Hela sommaren har varit ett virrvarr av för lite sömn, jobb när alla andra har var ledigt och varma sommarnätter som aldrig verkade ta slut.
Där satt jag och min bästa vän och önskade att sommaren aldrig skulle ta slut, att gymnasiet aldrig skulle komma och att vi skulle få vara unga och dumma resten av livet. Vi satt där tillsammans på en klätterställning i Lillpite och frågade oss själva vart tiden egentligen tagit vägen och berättade för varandra hur dumma vi hade varit när vi önskade oss gamla när vi var så unga.
Jag önskar mig resor och vilda äventyr, jag vill se världen och uppleva allt som finns att uppleva. Min dröm är att flytta från landet till en storstad nånstans där allt verkar så mycket ljusare och lättare.
Vill känna mig arg över att ha missat en buss fastän det kommer en tre minuter senare men helst av allt vill jag bort härifrån, från småstaden Piteå.
Jag har aldrig varit den som levt i stunden, alltid önskat mig bort någon annan stans. Livet där borta verkar alltid så mycket bättre. Men det är sällan man inser hur bra det är, när man kan vara kär och lycklig på en gunga nånstans samtidigt som man ser en annan romans ta form i ens väns hjärta.
Livet är ganska bra ändå, att kunna spela fiol och träffa kompisar i skolan varje dag. Kunna unna sig att färga håret ibland och inte behöva bry sig fastän det blir grönt för man vet att man har råd att fixa det. Att tjäna pengar för att sedan kunna flyga till ett varmt land med milslånga solstränder där varje solnedgång är en instagramvärdig bild eller kunna köpa fem par tröjor och känna sig ny och ändå känna att man har pengar.
Fastän jag klagar så finns det många dagar jag aldrig skulle vilja ha något mer än vad jag har idag. En bästa vän som skrattar åt mig när jag får skrivkramp och älskar mig fastän jag kan vara en idiot ibland. Ett liv som jag avundas mig själv över där de bra dagarna konkurrerar ut de dåliga dagarna utan problem. Mitt liv där jag aldrig riktigt kommer blir nöjd, men säg mig, vem är det?