Jag hör en vuxen säga: ”Oj, vad du är smart Thea!.” Jag puffar upp mitt bröst och ler extra stort med mina babyhullskinder.
Den lilla Thea var otroligt stolt över att vara smart, allt hon ville bli när hon blev stor var smart. Hon blev skrämd av tanken på att inte veta allt, att en dag kanske bli kallad raka motsatsen till smart.
Thea i nuet är annorlunda, jag vill bli identifierad som mig själv. Inte som smart, snäll, söt eller något annat.
Jag vill bara vara Thea, med mina bra sidor och mina dåliga sidor. Inga förväntningar på att jag ska vara en sort. Jag är jag, inte alltid snäll eller smart.
Ni ska veta att jag gillar att ni tycker att jag är snäll, men att ni också ska vara förberedda på att jag inte alltid har mina smilgropar framme. Jag kan bli arg och ni ska inte fråga mig varför min karaktärstyp brister. Jag är ingen karaktär från en bok, detta är det riktiga livet där jag inte alltid får A:n och mitt rum inte är så städat som mina föräldrar önskar.
Jag blir faktiskt ganska ledsen själv, när jag tänker på att jag inte alltid orkar döda folk med kärlek utan i stället skriker och stampar i golvet.
Att jag ibland säger helt fel sak till en ledsen vän och gör dem ännu ledsnare. Ofta ligger jag på nätterna och grubblar över om det finns någon på denna jord som aldrig har haft fel, eller gjort fel. Sedan tänker jag på hur mycket jag önskar att jag var en sådan person.
Men efter ett tag av sådana tankar så fick jag en annan idé, om denna människa sedan skulle göra fel, hur stort fel skulle det inte det ha varit? Skulle denna människa ha lärt sig något som helst av alla år av perfektion, eller skulle den orsaka så mycket mer smärta än vad någon trodde var möjligt.
Då känns mina små fel och brister mycket mer älskvärda, behövda till och med, än vad perfektion är.
Jag tänker på mina vänner, som verkligen inte är perfekta, men ändå på något vis helt underbara på sitt eget sätt.
Perfektion är ett gammalt ord, ett ord som vi kanske inte behöver längre. Jag vet ju nu att det knappt finns något som är perfekt, något som inte hade gått upp för miniversionen av mig. Det har gått upp för mig att mamma kanske inte är den perfekta kvinnan men att det inte spelar någon roll, jag vill ändå växa upp och bli som henne. Hon försöker förbättra sig själv och ger aldrig upp. Några egenskaper som jag skulle vilja ha.
Jag hoppas att dessa tankar får mig att inse att perfektion inte är ett måste, att jag inte alltid måste vara den snälla och att det är en bra sak att ha brister.