Enligt svenska akademins ordlista är nostalgi en melankolisk längtan tillbaka. Tillbaka till barndomen, till platsen som en gång var ditt hem, tillbaka till en viss tidpunkt i ditt liv.
Oftast gäller det något glädjefyllt som nu är över. Till exempel kanske den dyker upp när en ser ett foto från en sommarkväll som för längesedan är förbi.
Jag brukar personligen känna nostalgin som en slags längtan i bröstet. En längtan efter att gå tillbaka till just den där tidpunkten i mitt liv.
Att få uppleva passerade dagar som något annat än bara minnen. Vara personen jag var än en gång. Bara få känna hur det kändes.
Jag brukar medvetet vältra mig i nostalgi. Jag spenderar timmar uppe på vinden. Läser gamla nummer av Kamratposten och kärleksbrev jag skrev som sjuåring.
Gräver igenom dammiga lådor i jakt på teckningar jag ritade på dagis eller leksaker som legat orörda i åratal.
Jag läser böcker jag läst förut och ser filmer om och om igen. Tv:n jag har i mitt rum är den som förut tillhörde min farmor och som jag och min bror såg Cartoon Network på när vi var små. Till den har jag kopplat vår gamla VHS, först och främst för att kunna se filmer jag såg som barn. Allt för att väcka den där vemodiga känslan och kanske påminnas om något som jag trodde att jag glömt bort.
Jag är helt enkelt en nostalgi-junkie.
Men det finns vissa bieffekter av all denna nostalgi. Jag känner mig lite sorgsen och tom. Man glömmer bort att fokusera på nuet och börjar tänka att allting kanske var lite bättre förr och att livet nu helt enkelt inte kan mäta sig med hur det såg ut den där sommaren som nu är förbi.
Det känns som att allt var bättre förr och att man helt enkelt inte riktigt lever livet som en gjorde förut. Jag kan börja undra vad som hände med personen som jag en gång var och vem jag nu är och om jag har otur kan det leda in i en mindre identitetskris.
Livet som nostalgi-junkie är det alltså en svår balansgång där det gäller att inte falla ner i den där sorgsna tomheten och på något sätt börja tro att livet aldrig någonsin kan bli vad det en gång var. För det är inte sant.
Om några år kommer en nämligen med stor sannolikhet att börja känna sig nostalgisk över tiden en upplever nu.
Nostalgi är ett sätt att romantisera livet. Ett sätt att se tillbaka och kanske ge saker större innebörd än vad de egentligen hade. Och det är kanske just därför jag gillar det så mycket. Jag tycker om att tänka att alla små vardagliga saker faktiskt hade en betydelse.
Alla filmer jag såg och alla böcker jag läste och varenda artikel i Kamratposten och det där fotot från den förgångna sommaren har en betydelse. De är delar av mitt liv. Och längtan jag känner i bröstet är en bekräftelse att det trots allt varit ett bra liv.