Förra veckan hade vi två artiklar om ödehus. Ett i Älvsbyn och ett i Piteå. Bra och relevanta grejer där ingången var att det ser för jäkligt ut, att barn kan skada sig och att värdet på närliggande villor sjunker. I båda artiklarna fanns också förklaringar till varför de båda husen fått förfalla.
Samtidigt som jag förstår problemen och tycker det är rätt att vi beskriver dem i tidningen funderar jag på gränserna för vår tolerans och hur de flyttas fram i takt med ett allt mer strukturerat samhälle. Här ska vi bo, här ska vi jobba och här ska vi handla.
I ett modernt villakvarter finns det inte mycket utrymme för avvikelser. Där villorna står på rad med välklippta gräsmattor och ansade popplar kan för många cyklar på gården väcka anstöt, eller hur ser det ut om någon ställer en cementblandare på tomten, eller några bilar?
Där en gång ödehusen och andra spännande miljöer tillfredsställde barnens lek- och utforskningslust bygger vi stereotypa boendemiljöer som måste kompletteras med konstlade och tillrättalagda lekplatser. Och vi har byggt in oss i ett system där vi måste lägga tid och kraft på att upprätthålla den fernissade ytan och får allt mindre tid över till viktigare saker i livet.
Ni som läst så här långt förstår att det jag skriver är kraftigt överdrivet och dessutom åsikter som är lättare att ha om man inte själv bor granne med ett problem av något slag. Det är klart att jag kan sitta i min trygga journalisttillvaro och tycka. Men det sätter fingret på vad vi som redaktion har att förhålla oss kring i den här typen av frågor.
Journalistiken är i mångt och mycket problemorienterad och det passar i händerna på dem som vill använda oss som verktyg. Jag tror att rätt många av er ser möjligheten att tipsa tidningen i syfte att sätta ljuset på något upplevt problem och därmed få det löst.
Men vår roll är inte att hjälpa enskilda. Det är först när den enskildes problem är intressant för, alternativt kan hjälpa, en bredare grupp läsare vi skriver. Då ett ärende får denna offentliga belysning vinner alla på det. Även den enskilde tipsaren.
Varje dag brottas vi med frågor runt olika problembeskrivningar och hur vi ska hantera dem redaktionellt. Jag tror att de flesta av er kan känna för dem som kommit att bli grannar med ruckel, åtminstone grannar till ruckel inom stadsplanerade områden.
Vi har också ägnat spaltutrymme till ett ärende där grannar upplever ett missbruksboende som ett problem och det är enligt mitt sätt att se det betydligt knivigare. Få vill bo nära missbrukarboenden men ett samhälle som inte kan härbärgera och ta hand om dem som hamnat i missbruk är jäkligt kallt.
Och tänk den dagen när det blir socialt accepterat att som granne klaga på boenden eller lokaler för funktionshindrade. Låt oss aldrig komma dit.