Innan jag satte mig ned för att författa denna julkrönika hörde jag mig för på redaktionen om lämpliga ingångar. Det är ju helt lätt att skriva om julen och kombinera det med tidningsarbetet utan att upprepa tidigare års julkrönikor, eller slå in öppna dörrar eller vara så där tinderögt traditionell och rabbla floskler om den mysiga familjehelgen.
Kulturredaktören föreslog att jag skulle ägna krönikan åt det märkliga faktum att vi i Sverige är rätt ensamma om att lägga tyngdpunkten av firandet på julafton, till och med från klockan 15.00 då julvärden i tv tänder sitt ljus eller som i vår familj och många med oss, redan från morgonen med morgongåvor och skinkfrukost. Resten av världen sparar majoriteten av krutet till juldagen. Men vad ska man säga om det annat än att vi svenskar har bråttom.
En annan idé är att vara mer personlig. Att berätta om kampen om julklapparna som pågått sedan barnen var små. Hur vi jul efter jul gömt dem och ändå upptäckt klösmärken efter barnfingrar på tejpbitarna och paketen för att till sist lösa problemet genom att inte skriva namn på klapparna. Det har för övrigt blivit en tradition som vi fortsätter att vårda trots att "Lilla" fyller 20. Inga namn på klapparna förrän timmarna innan tomten kommer.
Tomten har i och för sig sedan länge lagt masken åt sidan och vandrar omkring i villan som en vanlig man. Däremot står en något kantstött porslinstomte på spiselhällen. Han är klädd i grönt och rött och spelar dragharmonika samtidigt som han leende blickar ut över vardagsrummet. Jag har ärvt honom efter farmor och har sådana där lite gråtmilt nostalgiska känslor för honom.
Porslinstomten plockar jag fram första advent och efter trettonhelgen åker han tillbaka till sin offseason-plats: längst in på översta hyllan i skafferiet. Transporterna mellan spiselhällen och skafferiet har också blivit en tradition. Samtliga i familjen får pussa och krama honom välkommen första advent och sedan samma procedur när han åker in i skafferiet igen. På senare år har jag påtvingat döttrarnas pojkvänner traditionen som något förnärmat alltid ställt upp. Givetvis inför ögonen på ännu mer förnärmade döttrar.
En tredje variant på krönika är att påminna om dem som av olika anledningar inte får en fröjdefull jul. Sjukdom, fattigdom, ensamhet, alkoholism. Det är mycket som kan släcka det där tindrandet i ögonen vi alla vill ha i oss själva och se hos våra nära och kära. Även om jag ser mig själv som en empatisk person som i ord och handling gör vad jag kan för allas välmående så finns risken att en hel text på det tunga ämnet skulle kunna slå fel. Vem är han som sitter där med sin feta redaktörslön och trygga tillvaro att komma med pekpinnar? Jag gör det i alla fall - skicka mer än en tanke till dem du vet inte har det på topp.
Fjärde möjligheten är att berätta om den fullmatade jultidningen med alla nyheter och helgläsning, att ni kan följa det lokala nyhetsflödet under helgen på webben och att vi är tillbaka i din brevlåda på tisdag igen. Men det känns litegrand som att slå in en öppen dörr.