Jag och sambon handlade på Ica Kvantum för en tid sedan. Det var rätt mycket folk och i kassakön bredvid vår såg jag grannen Ove.
Vi känner varandra flyktigt, bland annat genom att ett av våra barn gick i samma klass i grundskolan. Eftersom Ove och hans hustru är lite drygt 50 år och har flera vuxna barn tog jag för givet att han var farfar eller morfar till spädbarnet han hade i en babysitter i kundvagnen.
- Jaha, du är barnvakt i dag? försökte jag inleda småpratet med.
- Nej, nog är det mitt, sade han och reflexmässigt drog jag till med något i stilen "Nej, knappast".
Nu trädde kvinnan bredvid Ove in i samtalet. Och det var förvånande nog inte Oves hustru. Hon sade med en underton av irritation i rösten:
- Det är visst vårt barn.
Det var ganska tydligt att jag ligger i utkanten av Hortlax skvallerfåra och missat allt detta med separation, ny kvinna och till och med barn. Min sambo räddade situationen genom att rycka in och gulla med spädbarnet, ställa frågor om vikt och det blev lite småprat förlossningen.
Vi betalade våra varor skildes från Ove och hans nya kvinna med "Ha det så bra nu och lycka till. Vi hörs".
När vi kom utanför butiken och utom hörhåll för det andra paret frågade sambon:
- Vilka var det där då?
- Men det var ju Ove, du vet grannen som ...
Sambon tittade förvånat på mig och sade att jag var helt ute och cyklade även om hon kunde hålla med om att det fanns vissa likheter. Men inte var det Ove. Och hon hade tagit för givet att jag kände paret.
Det är förstås inte bra att ge sig på främmande människor och påstå att de inte är föräldrar till sitt barn. Så till paret med spädbarnet på Ica Kvantum: känner ni igen händelsen? Här har ni en fått en förklaring till det märkliga beteendet och jag passar också på att be om ursäkt.
Ni som läst så här långt undrar vad en sådan här berättelse har att göra i redaktörskrönikan. Det främsta syftet är att påminna om att Piteå-Tidningen är öppen för den här typen av material. Händelser och historier som inte alltid lever upp den seriositetsstämpel som vilar över ord som allmänintresse, samhällsdebatt, allsidighet, offentlig belysning.
En huvudregel i vår redaktionella verksamhet är att det vi gör ska vara intressant för läsarna som grupp och inte tillfredsställa enskilda läsare. Min ursäkt här ovan skulle normalt ha diskvalificerats i redaktionella sammanhang. Men krönikan som form och väsen skiljer sig från den strikta nyhetsförmedlingen.
Det gör också utrymmena i vår tidning som är öppna för läsarnas bidrag. Jag är övertygad om att den typen av händelser jag beskrivit är mycket vanligt förekommande och det vore hur roligt som helst att få ta del av dem. Välkommen med ditt bidrag.