I dag publicerar vi ett reportage om Carolin Stenvalls mördare Toni Alldén. En text där han får berätta om sitt liv i fängelset och hans bild om vad som hände vid Stenbron utanför Gällivare, för snart fyra år sedan.
Det var inget lätt publicistiskt beslut och det finns säkert ett antal läsare som reagerar med ryggmärgen och tycker vi gör fel som låter mördaren komma till tals och samtidigt riskerar att riva upp såren hos anhöriga.
Jag ska ge er bakgrunden och förklara hur vi tänker. Publiceringen bottnar i det stora frågetecken som polisförhören och förhandlingarna i tingsrätten och hovrätten lämnade bakom sig. Vad var det egentligen som hände? Det var knappast någon som trodde på Toni Alldéns berättelser.
Utan att gå in på detaljer så fanns det teknisk bevisning samt avsaknad av teknisk bevisningen som inte rimmade med vad Toni Alldén påstod hade hänt.
Efter att domen i hovrätten vunnit laga kraft och Toni Alldén påbörjat sin livstidsdom upphörde samhällets jakt på sanningen. Det var vår och framförallt vår reporter Jan Westerbergs ingång. Att göra ett nytt seriöst försök att ge anhöriga och våra läsare de där svaren alla vill ha.
Reportaget innehåller en hel del nytt och ger en bättre bild av händelsen än den löpande rapporteringen. Självklart hade vi önskat få ut mer av det omfattande och tidskrävande arbete som till slut tog oss in i Kumlabunkern och intervjun med Toni Alldén. Men trots att samtalet inte gav några avgörande nya svar på de centrala frågorna har vi ett besked; Toni Alldén har trots den tid som gått och den behandling han fått inte ändrat det som är sanning för honom.
Det är tråkigt. Men det är också något som måste berättas. Det vill säga att frågorna hänger kvar och nu finns det inte mycket kvar att göra. Åtminstone inte i närtid. Det tog Jan Westerberg tre år att få till stånd intervjun med Alldén. Tre år och flera brev där vi krävt att få träffa honom och få svar.
Det här var vad vi fick och då vet vi det. Vi har gjort ett seriöst försök och Jan Westerberg är det enda besök utifrån han haft på tre och ett halvt år.
Självklart har vi varit i kontakt med anhöriga inför publiceringen och förberett dem på vad som skulle komma så långt det var möjligt för oss. Det är den stora risken vid sådana här publiceringar, att värdet att få veta inte överstiger risken att skada. Vår bedömning är att vi har gjort rätt.
Hör gärna av er och säg vad ni tycker.