För mig har det alltid varit självklart att det är motorsport jag vill syssla med. Jag har alltid älskat att åka bil, både vid ratten och vid sidan om.
När jag blev så pass gammal att jag fick börja tävla med noter i pappas högerstol hade jag länge gått och väntat på när framgångarna skulle komma och jag skulle bli lika duktig som han. Det blev förstås ett stort bakslag när jag insåg att framgångar inte kommer på direkten. Jag som inte ville något hellre än att leva upp till pappas framgångar och bli lika duktig som honom, läste fel fyra tävlingar i rad och kände större och större press för varje tävling som gick.
När vi satt där i snödrivan och skottade loss bilen, insåg jag att jag inte var lika bra som min pappa och framför allt inte lika duktig som jag hade förväntat mig. Jag minns hur jag tänkte när jag grät mellan spadtagen - jag kommer aldrig nå några framgångar. I dag skäms jag över att jag tänkte så, samtidigt som jag är stolt över att jag fortsatte trots att det var nära att jag gav upp.
Sedan dess har det hänt mycket och jag har utvecklat mig själv inte bara som kartläsare utan även som person. Att vara tjej i en mansdominerad sport har gjort att jag skaffat mig skinn på näsan och vågar stå upp för det jag tycker, inte bara inom motorsporten utan även i livet i största allmänhet.
Jag har fått många kommentarer genom åren från folk som tycker att tjejer hör hemma i köket och definitivt inte i en rallybil. Struntprat. Jag hör hemma just där, i kartläsarstolen med overallen på.
Oavsett vad folk tycker gäller det att kunna välja det man känner för. Alla kan genomföra sina drömmar om man bestämmer sig för att jobba stenhårt för att nå målet. Att jag skulle välja motorsport har som sagt alltid varit självklart.
Men att det skulle gå så bra som det gör nu hade jag aldrig kunnat drömma om när jag satt i snödrivan och storgrät. Nu väntar ett nytt år med nya möjligheter.
Gott Nytt År!