På datorns kant balanserar en sex år gammal webbkamera. Jag kommer fortfarande ihåg pirret i maggropen när jag i vanlig ordning kastade bort instruktionsboken och installerade manicken mer på känsla än tekniskt kunnande. Sex år har också förflutit sedan jag för första gången förstod att webkameran är en allt annat än oskyldig kompisgrej. Webbkameran är snusk.
Jag har förmodligen förträngt anledningen till varför jag chattade med honom, en kille i sjuttonårsåldern som, med mina naiva ögon sett, verkade helschyst. Intet ont anande besvarade jag hans videosamtal, kastade en blick på den lilla rörliga (och långt ifrån kvalitativa) bilden av mig själv, innan ögonen sökte sig uppåt mot det område där hans profilbild tidigare funnits. Jag stirrade på skärmen i flera sekunder och försökte förstå vad det var jag såg. Insikten slog ner som blixten på ett högt berg.
Det var ett brutalt uppvaknande för tolvåriga Tove Karlsson, och minnesbilden kommer förmodligen aldrig att lämna mig. Varje gång jag godkänner ett videosamtal påminns jag om den smått skrattretande naivitet som än i dag besvarar alla videosamtal. Skillnaden idag är att jag vet vad som kan dölja sig bakom den gröna luren.
Varje gång jag besvarar ett videosamtal tänker jag tillbaka på lilla Tove Karlsson som, aningen omtumlad, kryssade sig ut ur konversationen och blockerade den där sjuttonåriga killen. Sex år senare vore det en lögn att säga att den där killen var unik. När det kommer till antalet oönskade penisbilder som jag har mottagit, har jag tappat räkningen. Tappat räkningen har jag också gjort när det kommer till antalet gånger jag med ilska och besvikelse sagt ordet "idiot" högt för mig själv innan jag blockerat ännu en pojkspoling som i sin enfald trott att bilder av hans kön skulle vara av intresse för mig.
När jag startade ett wordfeudspel för att fördriva gårdagens tristess var det en lång suck som undslapp mig när den randomiserade motståndaren hade en profilbild föreställande... Ja, jag tror att ni förstår.
Det som i slutändan stör mig mest är respektlösheten. Samtidigt kan jag inte undkomma den tvivlande lilla figuren på min axel som påpekar att det kanske inte är killarna det är fel på. Med tanke på att åtta av tio killar som jag chattat med i slutändan bara är intresserade av nakenhet och sex, verkar det onekligen som att respektlösheten som jag upplever är vad man kan kalla normalt. Samtidigt är det normala inte alltid det som är rätt. Rent logiskt borde oönskade nakenbilder kunna betraktas som sexuella trakasserier, men vad vet jag, jag är ju faktiskt både ung, naiv och okunnig vad gäller de svenska lagarna.