Vykort från en fjälltopp
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Åre brukar kallas för ett Stureplan i miniatyr och visst kostar det, men så värst många rich pigs ser jag inte på Fjällgårdens after ski. Nu är ju inte jag särskilt trendig och mina möjligheter att se skillnad på svindyra märkesskidkläder och billiga täckbyxor från Ullared är inte överdrivet goda.
Själv kör jag runt i ett par skidglasögon av googlestyp som dessvärre har den dåliga egenskapen att imma igen. Blind kastar jag mig ut i pisterna och med klädsam skäggstubb ser jag ut som ett riktigt ski bum när jag blickar ut över dalgången från Åreskutans topp.
Familjen tar Ravinen ner, själv åker jag Långsvängen med Tilda. Det är liksom lagom nivå.
Att totalt otränad ställa sig på ett par carvingskidor tar hårt på gamla kroppar. Efter första dagen blöder det i låren, kvider i fötterna och skär i knäna. Dag två är om möjligt ännu värre. Vid ett tillfälle i en lång släplift hamnar min ena vad i ett krampande självsväng. Men det tar sig och mot slutet av veckan börjar jag känna mig som ett med fjället. Nå ja!
After ski liknar till en del Kanarieöarnas grisfester. Med den skillnaden att i Åre är deltagarna mycket yngre. Det dricks enorma mängder öl, jäger och shots och det skrålas med i gamla välkända sånger som det i andra sammanhang skulle rynkas på näsan åt. Det är bra drag, men efter två timmar är det slut och det unga vackra folket vacklar mer eller mindre berusade ut i snöparadiset.
Vi gamlingar sitter kvar med barnen och betraktar förödelsen. En mindre personalarme sopar ihop mängder av krossat glas och torkar upp sjöar av utspilld öl och glühwein.
På tv ser jag förre justitieministern Tomas Bodström försvara den skandalösa utvisningen av två egyptier för några år sedan. Anledningen till uppmärksamheten är att den borgerliga regeringen anser att den ena egyptiern, som uppenbarligen är oskyldig, eventuellt ska beviljas skadestånd och nytt uppehållstillstånd.
Bodströms försvarsbeteende är faktiskt aningen obehagligt och för att rättfärdiga sin person berättar han om orsakerna till utvisningen. Orsaker som tidigare var så hemliga att inte ens de utvisade eller deras advokater fick veta vad de gjort.
Det är problemet med terroristlagstiftningen. I princip kan vem som helst dömas utan att åklagarsidan behöver berätta vad misstankarna består av. Det går helt enkelt inte att försvara sig.
Kanada, som till skillnad från Sverige, är en rättsstat i dess rätta bemärkelse har avskaffat sin terroristlagstiftning. Den ansågs strida mot de principer som ska genomsyra en demokratisk rättsstat. Det är hög tid att Sverige gör likadant.
Den som begår brott eller har för avsikt att göra det ska lagföras och dömas, men bevisen ska väl hålla för en granskning i domstol. Allt annat är förfärligt.