Sådärja, det tog typ en och en halv månad att demolera en hel världsordning. Det är som man säger, ett gott rykte tar en evighet att bygga men en sekund att förstöra. Att Donald Trump är en fascist och en skithög har de flesta väl anat sig till, men då samtidens självskadebeteende verkar ha nått nya höjder verkade en massa miljoner amerikaner (och en hel del självhatande européer) tycka det var en bra idé att låta honom styra världen. Nu får resten av oss dras med att han och hans heilande knähund Elon Musk säljer ut oss till Putin samtidigt som de slänger strafftullar på oss till dess att vi kapitulerat. Grattis Europa. Så blev vi förrådda till slut, och det av en orangesminkad sexbrottsling och en socialt handikappad bilförsäljare. Ack, ironin ligger tung över München.
Så vad gör man som medborgare, långt från den ukrainska fronten och långt från de rum där något man säger spelar någon roll? Jag har infört en privat liten bojkott mot Coca Cola. Inte för att det lär märkas någon större skillnad, någon storkonsument har jag ändå aldrig varit, men en Piteåbo måste ju få säga sitt. Någon ska få betala och mina tior ska de minsann inte få. Poängen ska fram, i stort eller smått.
Annars då? Nä men man masar sig till jobbet och vinkar till alla Teslabilar man möter på vägen. "Hej hej, sieg heil". Att hans bilar är fula har jag burit med jämnmod, men nu har visst nazitrollet Musk börjat frottera sig med motorsågar också. Voi voi. Man får ju bara hoppas att det inte var en Husqvarna han svingade där på scenen i rUsSiA som symbol för sönderkapandet av en demokratisk stat. Den skammen torde vara för tung för en svensk vedkapare att bära.
Skämt åsido, har ni någonsin sett en fånigare tillställning? Ingen kostym hade han i Vita Huset heller, men det verkar som att kritiken uteblev? Kanske är skillnad på folk och folk. En miljardär med keps och t-shirt men utan moralisk kompass är ju trots allt mer värd än en ledare i krig som slåss för sitt land. Quid pro quo, som Hannibal Lecter säger.
När världen gungar får man väl ta till det opium man själv finner bäst. Själv läser jag Stefan Zweigs "Världen av igår" för första gången. Hans skildring över hur det gamla Europa föll sönder till oigenkännlighet under första världskriget och hur de eländiga följderna ledde rakt till fascismen, Sovjet och Hitler är både skrämmande och, konstigt nog, tröstande. Bokens stämning påminner märkligt mycket om den tid vi själva lever i. Oroväckande då att Zweig tog livet av sig efter att han skrivit den.
Nä, det ser mörkt ut. Det är smärtsamt att se på när världen som man känner den verkar falla isär. Winter is coming, som Jon Snow brukade säga. Man får väl göra det man kan och hoppas att man lever. Man får knyta näven och spotta i motvind. Stå upp för något och stå fast vid det. I en tid där allt fler vänder kappan efter vinden kan man faktiskt välja att stå kvar. När psykopater tillåts att styra och ingenting längre är heligt är den största motståndshandlingen att ta sin egen frihet på allvar.
Till alla de miljontals amerikaner som lämnat oss i kylan har jag dock en sak att säga: jag hoppas ni får likörpraliner av tomten till jul. Det vore en passande lön för ert förräderi.