I Facebook-flödet har en vän delat en text om att det var bättre förr. När vi var barn på typ 60-talet. Inga hjälmar, inga skydd, inga vuxna som vakande hökar. Regelrätta ”krig” med luftgevär, slangbellor och stenar.
Och eftersom jag är barn av min tid så känner jag givetvis igen mig. Så var det! När dörren till hemmet stängdes så var jag och andra lika vilda barn utelämnade åt oss själva. Jag minns när Birger blev skjuten i ögat med luftgevär och blev blind. Och när den där Krister drämde hockeyklubban i mitt huvud så att jag tuppade av. Mm, jag hade ingen hjälm. Eller när vi hoppade från tak och någon bröt armar och ben.
Ja, vi var vilda. Och fria! Det där begreppet ”curlingföräldrar” kände ingen till. Huruvida det var bättre förr tål att diskuteras, men jag skulle aldrig vilja byta till en barndom av idag. En inomhustillvaro framför skärmars sken och när det idrottas så sker det nästan aldrig spontant.
Trots att vi gamlingar är så nöjda med vår barndom så valde vi att göra precis tvärtom med våra egna barn. Vi har skjutsat och styrt och ställt. Ställt upp, varit delaktiga och curlat. Det kom liksom naturligt att alltid vara närvarande i en uppstyrd verklighet med aktiviteter snart sagt varje dag.
Det där inlägget på Facebook radar upp en massa andra nostalgiska minnen. Där konstateras att nästan alla var smala som pinnar, ja, alla utom den där jävla Krister, oavsett vad vi åt eftersom vi alltid var i rörelse utomhus. Sommar som vinter.
Det kan nog stämma, men på en punkt har författaren av inlägget möjligen fel. Nämligen att vi inte tog skada. Jag har inte lyckats lokalisera någon statistik från 60-talet, men nyligen läste jag en artikel om hur många barn (0-17 år) som dog på grund av en skadehändelse i början av 70-talet. Det handlade om 300-400 barn varje år, enligt Socialstyrelsen.
Det kan jämföras med 49 barn som dog av en skadehändelse 2016.
Jag skrev ”möjligen fel” eftersom det sannolikt fanns många fler barn på 60-70-talet än det gör nu.
Min fru skickar ett forskningsrön (hm) och jag anar en viss självbelåtenhet från hennes sida. Nämligen, barnen ärver sin intelligens från mammorna. Det spelar ingen roll hur smart man är som pappa eftersom mannens intelligensgener saboteras av kvinnans.
Jag säger bara ”Aha, det förklarar mycket”.