Rodd utan åror är fullt möjligt. Det gör man för fullt i gymmen om inte annat. Och för min del blir det en hel del i roddmaskinen närmaste fyra veckorna.
Det plingade nämligen till i mobilen precis när jag skulle hem från jobbet torsdag midnatt. Sjukgymnasten och tränaren Stefan Thomson skickade ett nytt träningsprogram. Fyra måndagar i rad stod en timmes morgonpromenad på programmet. Eftermiddagspasset samma måndagar bestod av – fem kilometers rodd den första, sex kilometer den andra, åtta kilometer den tredje och milen exakt den fjärde. I styvt 2.30 minuter per halvkilometerstempo.
Roddmaskinen är ingen rolig mackapär, men med någonstans i tre av de där sex nya veckopassen. Det är bara att gilla läget och ro, ro, ro. Ingen ro alltså.
Thomson själv och några av hans vältränade lärljungar är ena, förlåt språket, djävlar på att ro. Ett par av crossfittarna var nere på världsnoteringar för ett par år sedan och det viskas – inte av honom själv men av andra – att han rott ett helt Vasalopp. För mig som vevat en halvmil som mest är blott tanken svindlande.
Apropå svindlande höjder var det väl unt att syskonen Skoog ärades med Stora byggpriset. Smaken kring hotell- och restaurangskrapans utseende är som baken, det vill säga delad, bland kommunens invånare. Men bygget lyfte stadsbilden. En kick och utsikten över Piteå från restaurangen eller baren i höjden är bedårande.
Det var för övrigt under restaurangpremiären i somras jag gavs första kicken i baken till det som kom att bli projektet Viktresan. Rolle Skoog själv vandrade omkring i lokalen i ett par kostymbrallor som var något nummer för stora. Jag undrade för mig själv om han drabbats av någon sjukdom och rasat i vikt.
Svaret kom några månader senare under en hockeymatch i LF Arena. Rolle hojtade till mig att den viktresa som jag startat hade han redan gjort. Och så var det också. Rolle rodde iland sitt viktrasprojekt under den period syskonen roddade ihop miniskrapan i hörnet Hamngatan-Lillbrogatan. Viktraset fixade han genom ren och skär karaktär. Inte på grund av att den nyblivne 50-åringen – grattis förresten – inte hade råd att äta om nu någon trodde det …
Apropå svindlande höjder, i restaurang Tages och baren ovanför, tyckte jag mig känna igen en man som stod och pratade med ett sällskap några meter ifrån när jag avslutade en hockeykväll med en sväng förbi stället. Mannen visade sig vara en i det närmaste halverad version av tvillingbröderna ”bonkarna”, Rolf och Per Berglund. Roffe smörjde kråset och lagade mat i tv-programmet ”Halv åtta hos mig” för ett par vintrar sedan. Brorsan Per berättade att han inte smörjt kråset under januari och februari utan bara ätit rätt och nyttigt. Han hade under två månader gått ned mer än vad jag lyckats med under fem. Undra på att jag inte kände igen honom.
I sommar ska jag utmana Per Berglund och Rolle Skoog i en rodd mellan Renöhamn och Svinöra. Och jag har inte tänkt torska …