"Jag ser ingen anledning till att dricka", försöker jag förklara.
I nio fall av tio möts jag av tvivlande blickar och löften om att alkohol är nyckeln till ett socialt liv.
Hälften av de personer som jag har diskuterat drickandet med har inte bara tyckt att jag är extremt tråkig och överdrivet skötsam, de har också planerat hur de på bästa sätt ska supa ner mig. Det oroar mig inte särskilt mycket, eftersom jag vet att de omöjligt kan smussla ner alkohol i vanligt dricksvatten utan att jag märker det.
Det som stör mig är i stället det faktum att det ska vara en så himla stor grej att säga nej till dumdricka.
Få saker är så provocerande som att vägra alkohol, och jag kan i ärlighetens namn inte komma på någonting som möter så starka reaktioner som när man påpekar att det vore bra om alkohol förbjöds helt.
Samtidigt är det konstaterat att den misshandlande gärningsmannen i sextio procent av fallen är alkohol- eller drogpåverkad. Varje år dödas 75 personer på grund av alkohol i trafiken.
Jag skulle kunna rabbla statistik tills tungan sjukskrivs för överbelastning. Ovanstående utgör bara en bråkdel av alla de argument som jag grundar mitt avståndstagande till alkohol på. Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Det är tydligen irrelevant att jag behöver anlita en lastbilskaravan för att kunna transportera argumenten mot alkoholens existens. Grunderna till min avsky mot alkohol konkurrerar nämligen med någonting som i praktiken är ännu mäktigare: en stor folkmassa som har skapat en egen saga. Sagan om att alkohol hör till. Sagan om att alkoholen är ett krav för att umgänge överhuvudtaget ska kunna existera.
Filmen "Titanic" fick mig att gråta, boken "Dear John" fick mig att böla, och sagan om alkohol gör att jag på allvar börjar ifrågasätta mänsklighetens intelligens.