Alla känner vi till den amerikanska drömmen. Föreställningen av att alla medborgare och invånare i främst USA, kan bli framgångsrik inom något, oavsett samhällsklass. Hur fantastiskt det än låter så har det knappast varit en sanning sedan slutet av 50-talet då de flesta stora nationer återhämtat sig efter andra världskrigets förödelser och USA började tappa monopolet på stora delar av marknaden. Den amerikanska drömmen är passé, därför vill jag i dag ge förslag på en ersättare som skulle passa perfekt in i det svenska samhället – den svenska drömmen.
Först och främst vill jag påpeka att det inte är något högerextremt påhitt som drömmer sig tillbaka till 1600-talet då svenskar kunde finna stolthet i sin tjocke heroiske konung och det inte satt ”nån jävla tiggare utanför Ica” som ständigt tärde på ens samvete genom att i den bitande kylan leverera ett ”Hej hej” med ett leende på läpparna. Den svenska drömmen handlar om det varje svensk innerst inne vill bli, lämnad ifred.
Jag vimmelfotade åt Småstaden häromdagen. Varje gång jag plockade upp kameran och fann en bra komposition formades en klump i magen av alla viftande händer som signalerade att de inte vill vara med på bild. Pinsamt svarade jag med en förstående vink och gick skamset därifrån. Jag anklagar inte dessa människor, de har sedan barndomen indoktrinerats med att de inte vill synas eller höras. Varje svensk förtjänar att lämnas ifred. Tänk så mycket lättare det varit för alla om företagen bara hyrde in modeller för att få bra bilder. Jag bryr mig inte hur underbetalda de är och från vilket östeuropeiskt land de är ifrån så länge jag som fotograf bara får slippa de viftande händerna och medföljande pinsamhet.
Nu kanske ni säger: ”Men Niklas, du vill ju bli en pretentiös regissör, vilken hycklare du är som skriver detta”. Till det svarar jag att det är skillnad på svenska och amerikanska regissörer. Jag vill att du på rak arm namnger fem svenska regissörer utan att nämna Bergman. Exakt, till och med jag som är den största filmnörden i en radie på 5 000 kilometer åt alla håll, har svårigheter att nämna fem svenska regissörer. Jag drömmer om att bli regissör just för att kunna gömma mig bakom en kamera där ingen kan se mig.
Om jag inte var så säker att det endast är mina föräldrar och nära vänner som läser denna krönika så hade jag misstänkt att den lockat till sig hatmejl från anti-jantes. Om så vore fallet undrar jag om de skulle skrivit sitt namn i mejlet eller om de, likt oss andra, också hade velat vara anonyma?