Värre än fyllon bakom ratten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Blir invinkad och konstapeln hälsar godmorgon och ber mig blåsa tills det slutar pipa.
Självklart hör jag fel och slutar blåsa när det börjar pipa.
Konstapeln suckar och ber mig göra om. Inget utslag och jag rullar vidare till jobbet.
Självklart är det bra med nykterhetskontroller. Fulla förare är en fara, om än jag kan tycka att 0,2 promille är en väl så låg gräns. Får man tycka det? Äh, nu är det 0,2 promille och då är det det som gäller.
Fulla förare är, som sagt, en fara, men då pratar vi med viss säkerhet om betydligt högre promillenivåer. Dårar som riskerar både andras och sitt eget liv.
Men det finns en trafikfara som kanske är minst lika farlig och som av outgrundlig anledning är tillåten i ett förbudsland som Sverige. Jag menar, här vill ju trygghetsnarkomanerna till och med tvinga vuxna människor att bära hjälm när de cyklar.
Men vad är det som är så farligt?
Mobilen! Numera när du ser en bil vingla framför dig kan du vara tämligen säker på att föraren babblar i telefonen alternativt sms:ar eller, gud förbjude, spelar spel. Telefonpratarna kör som första klassens fyllon (och då pratar vi inte 0,2 promille), men de får göra det helt legalt.
Upplysningsvis är det förbjudet i alla andra europeiska länder. I USA visar en forskningsrapport att de senaste fem åren har cirka 16 000 människor dött i trafiken på grund av mobilpladder. Men i Sverige får vingelpellarna pladdra på.
När vi ändå är inne på trafik läser jag att 50 procent av bilförarna i tolv städer i Sverige ger fan i att blinka. Jag kan bara konstatera att det nog var tur att inte Piteå är med i undersökningen. I så fall skullde nog siffran vara 90 procent i stället.
Alla som inte blinkar borde fråntas körkortet och tvingas åka en skräckfärd i en bil där föraren ständigt pladdrar och sms:ar i mobilen svajande mellan körfälten. Det skulle nog lära de flesta att använda blinkers.
Värst är för övrigt de som kör Mercedes.
I går avskaffades 50-öringen och jag tillhör inte de sörjande. Den där lilla kopparslanten har mest känts som en leksakspeng och det är ju inte mycket man fått för den heller.
Annat var det förr. En webbtidning, E24, har gjort en sammanställning av hur mycket en 50-öring varit värd genom tiderna. Exempelvis fick man 1935 en biobiljett för 50 öre. Stämmer säkert och nu är jag förvisso uppväxt i obygden ett stenkast från gruvan, men jag vill minnas att det var just 50 öre som matinébion kostade på Roxy eller Blå Forell på 60-talet.
Tio stycken lösgodis fick man hur som helst. Eller 50 om man köpte ettöres små sega nallar. Yes, barn, det är sant.
På den tiden var dessutom 50-öringen större och silverfärgad. Ett betydligt finare mynt än dagens lilla leksakspeng. Sörjd och saknad av ingen.
Dessutom får man en krona i pant för burkar från och med nu. Bara en sån sak.