Varför tog jag inte med mig mina Ray-Ban? Det var det första som slog mig när jag drog upp rullgardinen i morse.
Det andra som slog mig var min varma jacka.
Men det är försent att göra något åt det. Av den enkla anledningen att jag befinner mig i den andra änden av Sverige. I Kalmar!
Det är varmt, riktigt varmt. Solen gassar och vi pratar om mer än 15 plusgrader. Det är således dumt att gnälla trots för varm jacka och glömda solbrillor.
Det är fullt möjligt att Antonio Meucci och Elisha Gray förbannade sin otur, senfärdighet eller möjligen brist på pengar. I så fall hade de inte varit så bortglömda som de faktiskt är.
Jag tänker lite på dem när jag försöker förstå hur min iPhone är konstruerad. Ett barn borde fatta, men nu är jag inget barn.
Fast skit i mina tekniska tillkortakommanden. Tänk på telefoner istället och upphovsmannen, han som uppfann den.
Du tänkte på Alexander Graham Bell. Eller hur?
Det är i det läget som din miljon i frågeprogrammet försvann som ett planerat mynt i illusionismens hand.
Bell var förvisso en begåvad uppfinnare och det är sant att han fick patent på telefonen. Närmare bestämt den 14 februari 1876.
Men Bell uppfann inte telefonen. Flera år tidigare ansökte Meucci om patent, men han hade inte råd att betala för ansökan. Fram till sin död försökte han framhärda sin rätt, men förgäves.
Först i början av 2000-talet erkändes Antonio Meucci som telefonens uppfinnare av den amerikanska kongressens representanthus.
Även Elisha Gray lär ha varit före Bell.
För att riktigt virar till det bör Charles Bourseul nämnas i detta sammanhang. I Frankrike betraktas han som telefonens verkliga uppfinnare.
Nu befinner jag mig tack och lov inte i Kalmar för att lära mig allt om telefoner. Fast det handlar om kommunikation, om intervjuteknik. Jag inser ganska snabbt att även en gammal murvel har mycket att lära.
Hur får man slingrande politiker att svara på specifika frågor och inte leverera inövade fraser. Som av en händelse har kursledaren Björn Häger flera exempel med Carl Bildt.
Inte så att Bildt nödvändigtvis är värst. Det finns gott om politiker som medietränat sina hjärnor sönder och samman. Som papegojor upprepar det samma sak.
Ska man tro kollegor från Stockholm så är Filippa Reinfeldt ett skräckexempel. Hennes strategi tycks vara att inte svara på några som helst kritiska frågor.
En tämligen märklig inställning med tanke på hennes position i Stockholms landsting.
Så varför ska du bry dig om slingriga makthavare? Det är ju bara sådana som jag tvingas slita våra hår som tjurfäktaren inför den ovilliga tjuren Ferdinand.
Dessvärre inte. När maktens män och kvinnor inte svarar på kritik eller tar ansvar för beslut och handlingar så är det en demokratifråga.
Så jag kämpar vidare med intervjutekniken allt medan vårsolen värmer mina frusna armar och ben.
I morgon ska jag bjuda min hustru på middag, men jag säger inte vad det blir.