Det känns tungt med min kollega Bengt-Urban Franssons alldeles för tidiga bortgång. Han är saknad av många.
Vi var inte nära vänner, men jag är en stor beundrare av hans mod och stora patos i många viktiga frågor. Inte så att vi alltid var överens och ska jag våga mig på att skoja lite så delade vi absolut inte musiksmak.
Att dö som 46-åring känns på tok för tidigt, om än jag givetvis som alla andra vet att döden inte har någon ålder. Bengt-Urbans bortgång blir en tråkig påminnelse om hur skört livet är. När som helst kan allt slås sönder och de flesta i min ålder har erfarenhet av att förlora anhöriga och vänner.
Det är lätt att säga, men det finns bara ett sätt att förhålla sig till den oundvikliga döden. Ta vara på varje stund av lycka och se de små ljusglimtarna om än mörkret runt omkring emellanåt är kompakt.
Vi var, som sagt, inte nära vänner, men jag vet att Bengt-Urban ägde förmågan att glädjas åt dessa stunder.
Förra veckans krönika om SD-Elin på besök i leklandet blev rejält omtalad och delad. Merparten var mycket positiva, men i SD-lägret gnisslades det tänder. Ett svep på de sidor där muslimhatet frodas kan göra en lite mörkrädd, men jag är tämligen härdad och förvånas inte.
Elin Håkansson, SD-ordförande i Piteå, blev mycket uppbragd över min krönika och skrev att jag borde skämmas. Detta för att jag inte nämnt barnen, både hennes egna snälla barn och de bråkiga muslimbarnen.
Problemet för Elin och många av hennes likasinnade är att de vägrar förstå sakfrågan. Nämligen de helt ovidkommande klisterlapparna på de bråkiga barnen. Jag kan inte tro att Elin är så korkad att hon inte förstår sin egen agenda som går ut på att misskreditera invandrare/flyktingar i allmänhet och muslimer i synnerhet.
Elin Håkansson tillhör inte de värsta, men många andra som kommenterar på nätet har en fruktansvärd människosyn. Själlösa och totalt tömda på empati.
Så, nej, Elin, jag skäms inte det minsta. Titta dig istället i spegeln och fundera på vad du blivit en del av.
Jag hade inga större förväntningar på årets Piteå dansar och ler, men det var en väldigt trevlig helg. Stonesaftonen med Lasse Hjelm i spetsen på Krokodil var en frustande gungande tillställning och Statts soffor är rätt najs att hänga i.
Festivalmat är kanske inget jag går i gång på, men barbecueburgarna var syndigt goda.
Behövs det större artister? Nja, jag är inte säker på det. Om vädret bara är någorlunda tillåtande så blir folklivet ändå närmast kontinentalt.
Den enda plumpen är trubadurer som tror att de är utsända på ett mission of God och då menar jag inte att de sjunger om Pärleporten, utan att de anstränger sig för att ta så mycket plats som möjligt.
En trubadur får kallt räkna med att fungera som bakgrundsmusiker. Den som är tillräckligt bra får lyssnare, men det är inte okej att skruva upp volymen i ivern att få dominera och göra alla samtal närmast omöjliga.
Eller som Magnus Uggla sjunger i Trubaduren:
"För har en speleman en enda gång börjat sjunga på en gammal sång är de omöjligt att få honom att sluta.
Har han blott en enda gång gett skri lär han sjunga varje melodi tills nån vänlig själ slår halsen av hans luta".