Varför bry sig om alternativen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Vilken idiot som helst kan kritisera G8-länderna och den rådande världsordningen. Det besvärliga är att hitta ett fungerande alternativ", skriver han.
Ljunggren redovisar givetvis inga alternativ, men passar på att varna socialdemokraterna för att "kasta sig in i politiska äventyrligheter som bygger på idealism och högtravande paroller".
Men, visst, alternativen är besvärliga eftersom de innebär att den så länge priviligierade i-landsmänniskan måste anpassas till mer eller mindre drastiska nedskärningar av levnadsstandarden. Och det är knappast budskap som man vinner val med.
Verkligheten brukar dock ha en förmåga att tvinga fram förändringar. Under galgbacken blir de flesta omvända och numera utgör de entusiaster som tror att människan har råd att fortsätta i gamla hjulspår utan att bry sig om stupet vid vägs ände en krympande skara.
De allra flesta har förstått att jordens resurser inte är oändliga. Likväl som de insett att avskogning, överfiske och utsläpp markant ökar risken för att Jordens ekosystem ska få sig en allvarlig knäck. Eller rent av kollapsa.
Och vem kan på ett övertygande sätt försvara västvärldens rätt att lägga beslag på merparten av jordens naturtillgångar och resurser?
Så varför är det fel att protestera mot orättvisor och dårskap? Varför idiotförklara dem som vill formulera alternativ?
Är det kanske för att en Ljunggren är värd mer än tusen människor i Darfur?
Nej, jag tillhör inte de rättfärdiga och jag gör kanske inte mer än jäsproppen Ljungggren för att förändra världen, men jag har åtminstone den goda smaken att inte håna dem som försöker göra det.
Vi kan fortsätta leka domedag och peka på ett annat allvarligt problem. Det minskade barnafödandet. Sant är att många varnar för överbefolkning och redan 2040 lär vi vara minst 7,8 miljarder människor. Men sedan talar mycket för att vi blir färre. Redan nu föder kvinnor färre än två barn i cirka 60 länder i världen. I klartext betyder det att befolkningen minskar. Vissa länder som Italien står inom hundra år inför en fullständig social och ekonomisk katastrof.
Ser Alfonso Cuaróns dystopiska framtidsvision "Children of men". Det är år 2027 och världen står i brand. Inga barn har fötts på 18 år. Hopplöshet och nöd sprider sig i en döende värld. I detta kaos och tumult ska Clive Owen försöka hjälpa, sensationellt nog, en höggravid kvinna i säkerhet.
Filmen är okej och fotot utsökt, men låt oss lämna filmen och tänka oss in i hur det vore att leva i en värld utan barn. Ägna en minut åt den tanken, jag väntar.
Precis! Det är en omöjlighet. Stängda skolor och övergivna lekplatser. En värld utan lek och stoj. En värld utan hopp och framtid. En omöjlig värld.
Om än varje liten egotripp nog klamrar sig fast vid sin självupptagenhet in i det sista.