Vår, sol och Dylan - kan man begära mera
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Servitören briljerar för utegästerna. Med en bricka fullastad med öl, vin i fickorna och vinglas i bältet går han runt och kränger dricka samtidigt som han har ett ord över för varje gäst. Det går lysande. Senare är det dags för mr Dylan i Globen. Vi har bra platser långt fram på parkett och spända av förväntan sjunker vi ner på stolarna. Är han i form? Ska han säga något? Le?
Men inte ett ord och om Dylan inte sjöng skulle man tro att han är stum. Formen är god. Vi får en lysande känslig version av "Nettie Moore" och en svindlande
"A hard rain a-gonna fall". Det svänger fantastiskt om bandet, men samtidigt är det inte den bluesrockiga sidan av Dylan som jag älskar mest. Men jag är nöjd och min stolsgranne, Leif Pagrotsky verkar också nöjd. Vi står bredvid varandra när Dylan levererar en trist "Like a rolling stone". Borde ha fråga "Paggan" vem han gillar mest, Dylan eller Göran Persson, men jag har en känsla av att jag redan vet svaret.
Det där med språk är inte alltid så lätt, om än vi svenskar gärna skryter med att vi är bäst på engelska i, typ, hela världen. Det må vara hur det vill med den saken, men anglofierade är vi. Det är on line, wannabee, case och headhunting. Fast det där sista skulle kanske inte göra sig så bra i direktöversättning.
För mig är anglofieringen inte något problem, men det är troligt att dagens oskick att särskriva i tid och otid har med engelskan att göra.
Svårt med språk, ja! Kan inte låta bli att återge skrönan om fotbollsspelaren Jonny Ekström som blivit proffs i Italien. På en fråga hur han hade det med italienskan svarade Ekström "Eh, jag vet inte ens vad spaghetti heter på italienska".
Men nu var det engelska. Enligt uppgift ska Piteås busstation från och med i morgon heta bus station. Va, är det första april? Sant är i alla fall att Kallax flygplats i morgon döps om till Luleå airport. Varför inte Lulea airport. Det finns ju inga å-prickar i engelskan.
Tvättade bilen här om dagen på min lokala mack. Det var finväder så jag tog en glass och lät solen smeka medan carwashen drog igång hela programmet. Smutsen rann, men, plötsligt, när bara torkningen återstod stannade allt.
Den vänliga kvinnan på macken kom, men för att få bilen torkad måste hela programmet köras om. Nå ja, det gör inte direkt ont att få bilen tvättad två gånger för samma peng. Bara ett problem - tvärstopp igen.
Samma procedur, det vill säga börja om från början, en tredje gång. Utanför började kön av bilar med tvättbehov att växa och tiden gick. När programmet närmade sig torkning stod jag stel av förväntan, men, voila, alles in ordnung och ut rullade jag med stans garanterat renaste bil. Att sedan låsen frös på kvällen var en annan betydligt mer irriterande sak.
Värre då för arbetskompisen som beslöt sig för att tillföra lite spänning i livet. Han och frugan satt kvar i bilen och ... nej, vad de gjorde har jag ingen aning om, medan biltvätten gjorde sitt jobb. Och så - tvärstopp! De stora borstarna stannade precis vid dörrarna och där satt paret och undrade hur länge det skulle dröja innan någon började sakna dem.
Nja, nu finns det ju mobiler så vår äventyrslystne biltvättare ringde en smula generat upp mackpersonalen och bad om hjälp.