Det marknadsliberala samförståndet är kompakt. Alldeles oavsett vad man har för åsikt i frågan. Att förändra sakernas tillstånd är svårt och den som till äventyrs försöker kan räkna med att bli motarbetad och baktalad.
När en Jeremy Corbin i Storbritannien går ut med löften och krav som strider mot de gudar (nej, vi pratar inte religion) som snart sagt alla tillber så blåser det upp till storm. I det egna labourpartiet. En majoritet av labours parlamentsledamöter säger sig sakna förtroende för Corbyn och det är starka krafter som samverkar för att tvinga honom att lämna partiledarposten.
Jeremy Corbin är vänster och radikal och framför allt väldigt populär bland gräsrötter. Det är frestande att tro att det är hans vänsterradikala vurm som får den vanligtvis högerorienterade eliten i labour att gå i taket. Eller så är han bara för dålig?
Det är i vart fall vad Katrine Marcal, som sedan länge bor i London, skriver på Aftonbladets ledarsida. "Populär men dålig" lyder rubriken och det är möjligt att den välformulerade Marcal har rätt, men å andra sidan är hon knappast vänstersosse.
Nej, vänsterpolitik är inte gångbart i den ekonomiska och politiska maktsfären. Ingenting får i någon större utsträckning störa det marknadsliberala samförståndet. Det politiska rummet är stängt för alla som söker förändring.
I USA fick det politiska etablissemanget skrämselhicka av demokraten Bernie Sanders framgångar och de egna partikamraterna arbetade i lönndom för att underminera hans möjligheter. Sanders har också viss vänsterframtoning och nådde en respektingivande popularitet bland gräsrötter.
Men självfallet fick han inte bli presidentkandidat. Spaltmil har skrivits om hur dålig han är. Demokraterna nöjer sig med den korrupta och blodtörstiga Hillary Clinton, trots att hon inte är särskilt populär.
Kanske är det i det ljuset som elefanten i porslinsbutiken ska ses. Donald Trump har gödslat med sexism, rasism och allmän dumhet i valrörelsen. En plump populist utan synbar kompass och karta för det politiska landskapet.
Han sticker upp sitt tjocka pekfinger som en termometer i, precis, den politiska maktelitens smutsiga röv. En elit som många amerikaner verkar sakna förtroende för. I vart fall sägs det att över 40 procent av väljarna är redo att rösta på Trump.
Så, är lögnen om att vem som helst kan bli president i USA egentligen sann? Inte en chans! Den som är vänster och ställer frågor om den marknadsliberala värld som är religion kommer aldrig att nå så långt.
Donald Trump må vara skvatt galen, men han är väldigt långt från vänster. Med andra ord är han valbar enligt rådande ordning.