Vänskap som vänskap?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag var yngre kastade jag mig huvudstupa i alla vänskapsförhållanden, kändes det bra tvekade jag aldrig, jag var aldrig misstänksam eller kritisk. Utan baktankar kastade jag ur mig hela min livshistoria och alla mina hemligheter som betalning för någon månads blomstrande vänskap. Det knäckte mig alltid, och jag har alltid haft svårt att släppa människor. Även om de ibland huggit mig i ryggen.
Nu för tiden försöker jag vara mindre naiv och blåögd, ibland lyckas jag kanske, men framförallt är jag mer beredd på bakhåll och svek. Det är inte det att människor är onda, det råkar bara vara svårt att vara trogen till alla vänner man råkar få på vägen genom livet. Det vet jag själv.
Det finns vänner man faller för direkt, som man vill dela livet med men bara spenderar några flyktiga veckor eller månader med, det finns vänskap som börjar fint men som man tröttnar på eller växer ifrån, och det finns vänskap som börjar trassligt men blir underbar. Det är svårt att värdera något så fint som vänskap.
Men sen finns det den där vänskapen som håller en på benen när man är för sur, deprimerad eller allmänt jävlig för att hålla de andra mer flyktiga vänskaperna levande. Det är den där vänskapen där båda av någon anledning fortsatt när vänskapens nyförälskelse gått över, när man börjat se varandras sämsta sidor och när allt inte längre är askul. Det är den där vänskapen som man hållt fast vid i flera år, kanske inte alltid umgåtts varje dag, eller ens varje vecka, men där man aldrig riktigt släppt taget om varandra.
Jag tror det handlar om att sluta kämpa emot varandras dåliga sidor, och istället hitta vägar att hantera dem på bästa sätt. Att välja sina strider och bara bråka om det viktiga, men även lära sig att sluta ogilla de där små sakerna den andra gör, och istället ta det med ett leende. Eller, i alla fall lära sig acceptera att det kanske är priset man får betala för allt det fina.
För hur mycket jag än uppskattar alla mina vänner så tycker jag att det bästa man kan ha är just en sån vän som står ut med dig jämt. Som vet hur lättstött du är eller hur sur du blir när du inte får tillbaka pengarna hon lånat. Den där vännen som ber dig rycka upp dig, kan bli arg men aldrig skulle lämna dig ensam när du behöver henne. Hon som du inte behöver vara rädd att berätta saker för, för du vet redan hur hon kommer reagera.
Det är något tråkigt med saker som är trygga påstås det, men jag har en vän som är den tryggaste för mig, och jag hoppas jag aldrig kommer mista henne. För när jag inte är värd att tycka om, då väntar hon troget tills jag blir värd det igen. Hon gillar mig, och ibland är det som om hon gör mig värd att tycka om.
Det finns så många olika sorters vänskaper, och alla är de bra på olika sätt, men det är just den som håller dig över ytan när du behöver det. Och någonstans tror jag, att det kan hålla för alltid.