I snart tolv år har jag och alla andra ungar födda 99 gått skola. Studenten hägrar långt bort i synfältet, och samtidigt som man egentligen inte borde ställa in sig på att det snart är slut så är det allt man kan tänka på. Slutet och början. Det känns lite som att skolan numera är ett ställe dit man går, sitter av tiden (som för övrigt inte är särskilt många timmar i veckan) och sen far hem. Överallt pratas det om och funderas kring studentresor, studentfester och ja, vad som ska hända sen.
Någon drar till USA, en annan ska resa i Asien, en tredje flyttar till Umeå och pluggar och en fjärde jobbar. Något vi alla har gemensamt (baserat enbart på egna antaganden) är att vi aldrig fått frågan ”Vad ska du göra sen då?” lika mycket som de senaste sex månaderna. Frågan som egentligen bara är en omformulering av ”Vad ska du bli när du blir stor”. Där stor är nån sorts magisk gräns som man nog aldrig egentligen överskrider, så länge man inte lyckats bli över två meter lång eller något sånt. I sådana fall kan du nog räkna dig som stor. Grattis!
Frågan ”vad ska du bli när du blir stor?” var inte direkt ångestladdat som femåring, men som artonåring, när frågan innehåller en större mängd allvar, desto mer. Plötsligt, från att alltid ha vetat att det är skolan man ska till när sommarlovet är slut, är det dags att bli stor. Med andra ord: bli något vettigt. Observera att tillexempel ett kandidatprogram i fri konst förmodligen inte räknas in i den kategorin. Det måste nämligen vara något som folk förstår sig på också.
Årets studenter ska alltså veta exakt vad de ska göra, och som om inte det vore nog måste det de vill göra också vara seriöst nog. Lärare, läkare och psykologer ligger högt upp på folks outtalade rangordning. Väljer man inte utifrån det får man en ny version av den ökända frågan: ”Jaha, men vad ska du göra efter det då?”
Det är så viktigt att det blir rätt och det gör hela framtiden väldigt laddad. Det finns flera hundra val att göra och istället för att tänka rationellt blir det kortslutning och plötsligt sitter man där med framtidsångest fulla hjärnan. Framtidsångest som är så ovärt egentligen, för ingen vet vad som händer i framtiden. Vi oroar oss för sånt vi inte vet, saker som inte finns än eller kanske inte kommer finnas. Hundra dagars oro istället för en.
Det är dags att avdramatisera framtiden. Ställa den där frågan lite mer sällan. Prata om framtiden utan outtalade rangordningar. För jag lovar att det blir folk även av dem som läser en kandidat i fri konst.