Utemänniskor med tultande friluftsbarn

Så har allra käraste dotter vår fått dagisplats. Eller ja ... jag vet att det heter förskola. Men att min rundmagade 15-månaders ska börja på förskola låter så allvarligt. Visserligen har hon redan vid späd ålder börjat socialiseras in i vårt samhälle. Men nu. Det blir liksom på riktigt. Därför känns det bättre att säga dagis. Det kanske låter som om jag är negativt inställd. Det är jag absolut inte.

Föräldradagar finns sparade, jag kan gott och väl vara hemma till sommaren och mer därtill. Men jag vill jobba. Dessutom har vi fått plats på vårt första och enda dagisalternativ. Så efter nyår blir Siri ett tultande friluftsbarn i underställ, mellanlager och varm overall.

Utemänniskor är vi i och för sig redan. I pulkabacken har vi huserat de flesta dagar med snö. Lilla men-ändå-ganska-stora Sirilutten åker backen ner med ett förjust magskrik. Största problemet är att få in hennes tummar i tumfacket på vanten.

Det finns mycket åsikter om förskolan och frågeställningen "Vem är förskolan till för, föräldrar eller barn?" som jag läste på en stor skylt under en informationsdag på Luleå tekniska universitet är intressant. Än kan jag inte svara fullt ut, även om jag tror och hoppas att förskolan är till för hela familjen.

Det är svårt att känna till detaljer innan man själv är inne i karusellen. Men jag tror att det kommer bli bra. Även om jag inte vet. Än.

Det är märkligt hur ens begreppsvärld ändras. Bara för ett tag sedan hade jag ingen koll på tremånadersgaranti från sökt förskoleplats, vilka dagis som finns i vårt närområde eller vilka pedagogiker som finns representerade.

Inte hade jag en aning om att man kunde bli så glad över en simpel dagisplats. Men ack vilken novis jag var. Förskola är ju det ställe våra älsklingar tillbringar en stor del av sina veckor. Det är därifrån de hämtar intryck och lever sin vardag.

Hur skulle det kunna vara annat än viktigt?

Tittar i en kvällstidning på lunchen. Ett barn har fått huvudet krossat av en gren som föll på barnvagnen och två-åriga Joshua Cullit har alzheimer. Han kommer inte att få uppleva sin femårsdag. Jag skummar texterna, för skummar är vad jag gör får att skydda min mammasjäl.

Så när jag trodde jag var skyddad läser jag en artikel om Astrid Lindgrens sista intervju, med anledning av hennes 100-årsdag tidigare i veckan. Han som träffade Astrid, journalisten Svante Liden, beskriver de spröjsade fönstren i vardagsrummet och hur Vasaparken utanför lyste vintervit. Han beskriver barnen som lekte i snön utan att veta om att deras Astrid bodde bara en liten bit därifrån.

I en tillhörande enkät frågar Aftonbladet en massa barn om de läst något av Astrid. På svaren märks att reportern hjälpt till med namn på böcker och karaktärer. Det som gör mig ledsen är att så många barn inte läst något av Sveriges mest älskade sagotant.

Så nu tar jag på mig dunjackan, cyklar hem och letar reda på mina tummade exemplar. Ur "Titta, Madicken, det snöar!" hade vi familjehögläsning redan förra året. Det får bli en traditionsenlig upptakt till advent. Låt oss glänta på dörren till Astrids värld och låta snöflingorna virvla över oss, precis som de virvlar över den svenska småstad där Madicken och Lisabet huserar.