Ute på vägen igen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ute på vägen igen! Jag är nog en man som skulle kunna framleva resten av mina dagar i en husbil. Synd att dom är så dyra. Men i Sverige, gott folk, finns det pengar. För några år sedan var husbilarna relativt sällsynta, men nu hinner du köra om tusentals på knappt hundra mil E-fyra.
Som hastigast ska jag svara på frågan om jag verkligen badade och drack champagne på midsommaraftonens morgon. Svaret är ja. Dessutom metade jag abborre och jag hade nästan glömt hur kul det är när flötet försvinner i djupet.
För övrigt noterade jag att båtlivet var fantastiskt i skärgården utanför Waxholm på midsommaraftonen, men dagen efter var det, trots strålande sol och lätt sjöbris, nästan dött. De nya promillegränserna till sjöss och kustbevakningens hårda linje var förklaringen. Det muttrades en del bland stockholmarna om särskilt en väldigt nitisk kustbevakare.
Att ta sig in i Stockholm med bil är alltid en lektion om att trafiken inte alltid ser ut som i Piteå. Kom in i rusning via E18 och givetvis var det stockning. Ett inferno av bilar under en obarmhärtig sol. Det finns inte mycket mer att göra än att svära över tillvarons totala avsaknad av medgörlighet. Det tog två timmar att köra sista milen till Söders höjder.
Men stockholmarna kan det där och som lantis finns det bara en sak att göra - anpassa sig. Att pyssla med pitesväng (skita i att blinka) är en garanti för plåtskador och att ta upp två filer finns bara inte.
Om Piteborna tvingades ta körkortet i Stockholm skulle inte många klara lappen.
På väg hem ska dottern släppas av i Borlänge för lite Peace & Love. Rockfestivalen nummer ett just nu i Sverige. (Hultsfred har ju konkat). Det är måndag och vill man se ungdomar på grönbete så är det ditåt man ska titta.
Mycket glädje och förväntan i luften. Och party, oj, vilket party. Visst, här kommer gängen med ölbelamrade kundvagnar och ansvarsfulla vuxna kan förfasa sig, men stämningen är tveklöst bra. Det är peace and love i luften och lite trist känns det att bara vara en pappa. Inte bjuden, typ. Något som understryks av servicekillen på parkeringen när han tittar in genom rutan.
"Eh, du ska inte på festival" säger han självklart och jag kan bara nicka skamset. Jag kan väl spela kobingo eller nåt i grannbyn.
Ikväll uppträder för övrigt Patti Smith och jag har sagt till dottern att vad du än gör, missa inte det.
Det lär vara väldigt många unga Pitebor där, men det är lugnt mamsen och papsen. Tror jag.
En annan folkfest av ett helt annat slag är köptemplet Ikea. Hustrun vill stanna till "som hastigast" i Sundsvall och det är givetvis okej. Jag använder tiden till kaffe och små betraktelser av den aldrig sinande strömmen av människor som ska köpa saker som vi alla absolut behöver.
Det här skrevs i onsdagskväll när jag precis kommit hem. På torsdagsmorgonen for jag till Arjeplog för ett par dagars fiske och banne mig dök inte Canned Heat upp igen. Du vet, Going up the country.