Under skenet av en barnslig rättighet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Annars sprutar tänderna upp i lillmunnen. Feber och trötta storögon gör att vi mest leker inne och myser. Vi har stilla morgonstunder med kaffe och brasa för mamman och naturprogrammet "De stora kattdjurens dagbok" för barnet. För första gången sitter hon stilla i mitt knä och följer med i vad som händer på tv:n. Varför är då geparder och lejon som sover och jagar byten så intressanta? Jo, det är ju fullt av kissar såklart.
Det är lätt att spinna vidare på fascinationen. Nya katt-bilderboken blir en formidabel succe och när vi fikar lussekatter hos Hanna börjar Siri plötsligt prata om "iss-eh!" och titta uppfodrande på oss. Lussekatt. Klart det blir kisse i Sirivärld.
En torsdag som aldrig blir riktigt ljus, varken inombords eller utomhus, eldar jag pilträd i kaminen så det luktar rökelse i hela huset. Vi inhandlar första julklappen - trots att Siri skriker "Neeej!" och frenetiskt skakar på pippilotterna när vi äntrar butiken. Vi uppgraderar oss också på diverse elektronisk utrustning som behövs inför första advent. För det är nog en barnslig rättighet - att få somna under skenet av en adventsstjärna.
För att upprätta traditioner promenerar vi till stan i mild snöluft och äter korv och tittar på tomtar under skyltsöndagen - precis som alla andra barnfamiljer i Piteå.
Men någon magisk stämning är svår att fånga. Inte har väl skyltsöndag alltid varit kommersialismens högborg? Som barn skulle jag tusen gånger om ha valt fina skyltningar i fönstren och stängda butiker. Hålla mamma i handen. Höra julmusik och snöunderskorna-knarr.
Adventstid och barn hör ihop, tänker jag och tänker på min "nya" tillvaro som småbarnsförälder. Visst är jag barnkär, i mitt barn. Men fortfarande skulle jag inte kalla mig för generellt barnkär. Klart att jag alltid haft en grundläggande känsla för små nyfödingar, det är väl närmast att likna med en instinkt.
När jag, åldersmässigt, blev vuxen kretsade min värld kring blyertsskuggade ord på oblekt skrivpapper. Kring författare och onedskrivna berättelser. På ett sätt är jag stolt över att jag drömde om något annat. Att jag hade drivkraften att vilja något mer.
I småbarnstid brottas jag med olika viljor. Den ena viljan vill köpaköpa de allra roligaste och vackraste klapparna till min ljuvliga dotter. Den andra viljan vet att hon hellre leker med svarta hårnålar och en kaffelatte-visp utan batteri. Den andra viljan vet också att man måste följa sina föräldraprinciper.
För jag vill fostra ett barn som uppskattar en gåva. Kommer det till mig själv köper jag helst ett endaste men noganoga utvalt ting, vackert inslaget med vänlig och tänkt tanke bakom. Och precis så vill jag att Siri ska uppfatta presenter. Som en personlig omtanke från givaren. Sedan vill jag att hon ska få längta från botten av hela sitt Sirihjärta efter det där allra mest åtråvärda finafina.