Råkade se hela mig i spegeln och förstod att jag fått i mig något olämpligt. I skydd av vintermörkret hade en frälsarkrans lagt sig strax ovanför midjan. Eller det som en gång var midjan. Det var bara det att den här frälsarkransen inte gick att lyfta av. Den satt där den satt och nu var sommartid, och ljusets återkomst, och det här går ju inte. Sa jag till hunden som gäspade. Hundar gör så när de blir stressade. Han insåg att det här kunde bli otrevligt.
Inte för att jag är med i någon tävling längre. Annat än mot mig själv. Jag har gjort min värnplikt. Å andra sidan är jag själv min värsta motståndare. Snacka om svårövertalad. Snacka om undanflykter. Snacka om motargument. Påpekanden som "nu måste du göra nåt åt vikten, du är ju snart lika bred som hög", bemöts med argument som "se på familjesidan, dödsannonserna, när som helst tar det roliga slut och vad har du då för glädje av att du späkte dig knäsvag?"
Mitt överjag föste mig emellertid beslutsamt till apoteket för att inhandla förminskningsmedel i pulverform. "Har du testat nåt av det här", sporde överjaget apotekskonsulten. Allt, sa den hjälpsamma människan, och pekade ut ett par produkter som hon, trots sin kräsna natur, kunde trycka i sig.
Det blev affär och nu är jag igång. För att piffa upp pulversoppan och pulverdrycken lägger jag till några mackor. Det kan väl inte skada? Ibland kompletteras pulvret med biff och pommes frites. Det kan väl inte skada? Eller pizza. Det kan väl inte skada? Eller kan det? Frälsarkransen har i alla fall inte tagit någon skada. Den är intakt.
I fredags talade min astrolog till mig och till alla andra vattumän som kört fast. Chansen att misslyckas tycks vara särskilt stor hos stjärnor i detta tecken. Meddelandet från rymden lät så här:
"Det finns en klart bättre metod att klara av en speciell uppgift än den du tycks vilja försöka dig på!"
Ja, jag vet. Let's dance. Problemet är att jag inte kan vara med. Justerad. Lider av hälseneinflammation. Obotlig.
"Vet du Birgitta, nu har vi haft möte och kommit fram till att det inte är nån idé att du kommer hit. Ja, visst får du komma, men det är som att kasta tvåhundra spänn i sjön. Vi kan ingenting göra åt dina problem. Det där tar tid", sa spärrvakten på hälsocentralen.
Uppskattar hans uppriktighet och han hade alldeles rätt i att det tar tid. Kroppen ska tydligen själv fixa det här, men fixarna måtte ha åkt på långsemester. Eller emigrerat. Har saknat dom i ett år och åtta månader nu. Kom hem igen!
Let's dance är inte att tänka på. Tyvärr. Bättre bantningsprogram finns inte. Man fullkomligt ser kilona smälta bort som snöhögarna i vårsolen. Undrar vart de tar vägen? Nånstans hamnar dom ju. På mig? Ja, vem vet vad som flyger omkring i luften vi andas.
Redan i halvtid ser deltagarna ut som trasdockor. Jag bara väntar att de ska falla sönder i smådelar. Av kämpen Linda, hon med de makalösa bönderna, återstår snart bara tänderna.
Astrologen får ursäkta, jag satsar på frälsarkransen. Då håller jag mig åtminstone flytande när översvämningarna slår till. Hunden suckar lättad och lägger sig på rygg.