Den första veckan under sommarlovet är alltid lite speciell. Oftast har jag lite ångest över sommarjobb, skolstressen sitter fortfarande i, jag väntar på slutbetyg som aldrig kommer och sover ikapp den sömn jag missat under terminen.
Men i år så var det lite annorlunda.
Den sjunde juni så gick jag ut andra året på gymnasiet. Det var inte så märkvärdigt; vi fick fika av våra mentorer och vi pratade om den kommande sommaren som varit så otroligt efterlängtad i så många veckor och sjöng klassiska sommarvisor. Mysigt var det, men som sagt - inget märkvärdigt.
Men när jag sitter där bland mina tokigt glada klasskamrater, det enda jag kan tänka på är att nästa år, då är det klart. Ja, jag vet. Det är ett helt år kvar. Ett år fullt av uppsatser och noveller och bussresor fram och tillbaka. Men vet ni? Det sa jag förra året också.
En sådan gång så slår det en hur äckligt fort tiden går. Det känns som om det var bara för några månader sen som jag satt inne hos studievägledaren på Christinaskolan och försökte förklara för henne om den där skolan i Luleå jag hört så mycket om.
Nu helt plötsligt skriver jag in ’’Provning av studentmössor’’ i kalendern. Jag beställer hem informations kataloger om universitet och jag har börjat kika på lägenheter i England.
Det är overkligt och det gör det mig faktiskt lite snurrig och en aning illamående. Ärligt så är jag livrädd. Skolan har varit lite av ett skyddsnät som alltid finns där, men vid den här tiden nästa år så är det slut och då är det verkligen slut. Det är inte ett tillfälligt avbrott, jag ska inte tillbaka till hösten. Då är det slut på riktigt.
Men fram till dess så är det mycket som ska göras. Skoluppgifter som ska lämnas in, prov som ska skrivas och en hel del planering inför de kommande åren. Det är skolor att besöka, människor att ringa och trots den oundvikliga stressen som jag vet kommer att ta över mitt liv det här året, så ser jag fram emot det.