Ungdomar är problemdrabbade. Det är den där trotsiga, osäkra, lata åldersgruppen som ideligen lider av identitetskriser och inför grupptryck ständigt alternerar sin personlighet.
Ursäkta, men jag känner inte alls igen oss.
Man får lära sig från födelsen att vara accepterande och liberal. Det värsta man kan vara i detta samhälle är rasistisk och fördomsfull. Ändå känner jag mig placerad i en kategori av människor, ändå får jag en känsla av att vuxenvärlden har en förutbestämd syn på mig som tonåring. Ganska ironiskt, men en mer passande beskrivning av situationen är att den är paradoxal. Man känner sig nämligen som mest kategoriserad då man tvingas lyssna på föreläsningar om hur det är att vara tonåring, om hur man bör kliva ur lådan och vara sig själv, inte gömma sig bakom falska personligheter, utformade av intensivt grupptryck. Det känns konstigt att inte resten av världen ser att majoriteten av denna åldersgrupp inte är så annorlunda som de tror.
Detta intryck får man ofta, och från många olika håll. Allt ifrån enskilda individer och i skolan, till så kallade ungdomsböcker, och på filmer och teatrar som ger en generaliserande bild av typiska ungdomar som gör dumma val och inte har någon verklighetsförankrad syn på livet.
Att ungdomar är på detta sätt anses som en självklarhet. Men det som irriterar mig mest är budskapet i det hela. Att man blir uppmanad att gå ifrån en roll man aldrig befunnit sig i. Man känner sig fördummad. Detta skulle ifrågasättas om budskapet rörde medelålders svenskar, invandrare, pensionärer eller någon annan grupp i befolkningen. Varför görs det inte nu?
Jag var på konfirmationsläger i somras, där ledarna arrangerade seminarier för oss konfirmander. En av dessa lektioner handlade om just "Hur det är att vara tonåring". Där stod de och föreläste om hur jobbiga tonåren kan vara. Visst förstår jag att tanken är god, men de pratade som om vi alla faller under den där kategorin som är osäkra i sig själva och börjar röka för att det verkar coolt. Som om det vore en självklarhet att vi alla är vanmäktiga, och att de är där för att hjälpa oss stackars vilsna själar.
Ett annat exempel på denna sorts generalisering är de "lata 80-talisterna" som via pressen för inte så länge sedan pekades ut. Detta är verkligen inget annat än en stor, grundlös förolämpning. Kan det verkligen vara så att tusentals människor under en tidsperiod på tio år föddes lata?
Tänk om ungdomar är som folk är mest - olika.
Tänk om ungdomarna också är vanliga människor?