Förlåt mig min krassa analys, men världen ser då rent förjävlig ut. Krig, folkmord, nyfascism, gammelfascism, stormaktskommunism, kärnvapenhot, klimatkris, lågkonjunktur och fan och hans moster. Tur då att vi bor i den förmodligen tryggaste staden i världens förmodligen tryggaste land. Det är så tryggt i Piteå att man till och med skulle kunna tänka att det skulle kunna bli lite tråkigt.
Tänk på saken. Vi har inget känt organiserat gängvåld och ingen militant islamism som predikas i privatägda friskolor. Sedan hajpen dog och Rasmus Paludan slutade komma har vi inte längre några koranbränningar. Vi har mig veterligen inga böghatarskandaler i våra kyrkor. Inga kända mutskandaler bland våra politiker. Vad gäller näringslivet saknar vi kända skandaler med undantag av en viss profil som misstänks för pengatvätt, och där är uppgifterna så skrala att de knappt duger till skvaller.
Alla städer har nog av sin egen plåga men vissa plågas ju mer än andra. När denna tidnings nyhetschef åkte på kurs förra hösten fick han i uppgift att ta med sig ett lokalt nyhetscase som engagerat Piteå-Tidningens läsare lite extra. Där branschkollegorna kom dragandes med gängskjutningar och liknande samtidsmisär tog sagda chef upp ombyggnationen av Lillbrogatan. Snacka om snackis, och vilken polarisering! Äntligen ett värdigt ämne där Piteåborna tilläts bråka sinsemellan! Fina tider, härliga tider.
Men säg den lycka som varar. Sedan detta projekt slutförts och slagborrarna tystnat återstår bara ekot av Piteåbornas engagemang. Vatten under broarna? Gråt över spilld mjölk? Kanske, men vad finns egentligen kvar? Inte ens sommarens kafébråk i Badhusparken lyckas engagera på samma sätt sedan hösten kom och alla sommarkänslor rann ut i sanden. Som poeten Baudelaire skrev en gång: "Den som valt ondskans väg, hur finner han en dörr när månen inte lyser mer?"
När så juleljusen tänds och friden lägrar sig inför Jesu ankomst år 2024 är det därför inte konstigt att en del Piteåbor snabbt börjar trampa lite rastlöst under det julduksbeklädda glöggbordet. När man avhandlat det obligatoriska torrsnacket om vädret och insiktsfullt konstaterat att vintern är varm finns ju noll och intet kvar att prata om. Där våra grannstäder åtminstone har någon skvallerpotent skandal att dryfta eller ett batterifabrikshaveri att tjafsa om sitter Piteåborna som uttråkade helgon och snedtända ljus. Ska detta föreställa julglädje? Vad ska Piteåborna prata om i jul?
Tur då att vi har Norrbotniabanan. När allt annat sviker finns järnvägen kvar. Om samtalet tystnat och en tråkig frid brett ut sig över julbordet, försitt då aldrig tillfället att fråga en Piteåbo om vad denne anser om Norrbotniabanan och dess dragning.
För skämt åsido. När mörkret faller och världen brinner, visst är det då lite fint att bo i en stad som är så grundmurat trygg att en järnvägsdragning förmodligen är det mest polariserande ämne man kan dryfta?
God jul på er. Gott nytt. Och tack Gud för Norrbotniabanan.