Året var 2007. Jag låg där, femton år gammal, på köksgolvet och krälade. Krälade. Åmade. Fnissade. För det otränade ögat skulle det nog uppfattas som en fjortisfylla. Det är dock så långt i från verkligheten man kan komma. Jag gjorde ingenting annat än att träna inför fotograferingen av min första krönike-bild. Krälade. Åmade. Fnissade. För att jag, Liza Nilsson, skulle bli ungdomskrönikör på Piteå-Tidningen.
Det har varit fem fina år. Och vilka ämnen jag har hunnit avverka. Idoler. Superhjältar. Häxor. Övningskörning. Dagböcker. Jag har till och med skrivit en krönika om slajm. Japp. En hel tidningsspalt, dedikerad till den där kletiga, gröna och otäcka plastmassan. (Vet inte riktigt hur jag tänkte där.)
Jag har vuxit upp på den här sidan. Jag har lärt mig hantera det svenska språket. Jag har lärt mig att värdera mina tankar. Skriva ner dem. Jag har lärt mig att tycka saker. Och att stå för dem. Inte för att bagatellisera nyhetsväsendet, men jag tycker att det är rätt bra gjort av en papperstidning, att uppfostra en femtonåring så pass bra.
Nu är året 2011. Jag är nitton år gammal och har lämnat köksgolvet bakom mig. Jag har lämnat superhjältarna, häxorna, övningskörningen, dagböckerna och slajmet. Och nu är det dags för mig att lämna Piteå-Tidningen också.
Det känns lite som att göra slut med någon som har varit ens stora kärlek, men som under fem långa år har tagit över rollen som ens bästa vän i stället. Tryggheten. Stabiliteten. Vanan. Men inte längre någon passion. Så nu lämnar jag över, till den yngre generationen (nu lät det som att jag var 52 år, men ni fattar) av kick-ass-krönikörer, som glöder som jag gjorde där på köksgolvet, 2007.
Jag blev stor med OM. Jag blev gammal. Och OM blev UNG. Och då slog det mig, precis som jag slår på mina sista tangenter i detta nu, att det är dags. Det finns ingenting mer att säga.
Tack för allt. Och tack för mig.