Jag hör reklamen på radion, öl med laxeringsmedel "För oss riktiga karlar höhöhö" skrockar mannen i reklamen. Jag känner att jag verkligen är i USA. Precis som förra året har jag åkt hit med min familj för att fly det snöiga kalla Sverige under jul och nyår.
Innan jag åkte hit första gången hade jag många bilder och föreställningar om hur det skulle vara. Det är ju inte så konstigt då livet i Amerika skildras i de flesta filmer och tv-serier. Innan jag åkte skrattade jag lite åt stereotyperna och tänkte "så illa kan det ändå inte vara", men ja, så illa är det.
Jag kan fortfarande inte förstå hur stort allting är här. Vi åker omkring i vår gigantiska hyrbil på vägar med fem filer, om jag sätter mig i en fåtölj sjunker jag ner så att jag knappt syns och jag får matportioner så stora att de hade kunnat vara mat för en mindre afrikansk by. Men de är inte det enda stereotypen som är sann.
Amerikanerna har en speciell relation med sina bilar, det är bara så. Förutom deras klassiska "mat-drive thru" har de även drive thru-banker och drive thru-apotek. Det finns inget centrum i staden med en gågata, det finns inte ens trottoarer! Det är bara att ta bilen när man ska någonstans. Utan en bil har du svårt att göra något överhuvudtaget i det här landet.
Sen kommer jag till maten, den helamerikanska ostburgaren med pommes frites, den helamerikanska flottkulturen och den helamerikanska övervikten. Allt som kan friteras, friteras. I mataffärerna kan du bland annat hitta spray-ost och färdigknäckta ägg i tetrapack.
Det är några av de många stereotyper som visat sig vara sanna under mina resor till landet som inte är lagom på något sätt. Låt oss nu sjunga nationalsången i förlängd technoversion med handen på hjärtat i en blinkande röd, vit och blå ljusshow.